Aftonbladet – 31 augusti 1863, sida 2

sammetsrob och en falkjagtshandske höjde sig icke långt derifrån upp utur vattnet. Att släppa tyglarne, hoppa af hästen och hufvudstupa kasta sig i floden var för Carl af Montsoreeu ett ögonblicks verk; och, simmande till det ställe der han sett den sista skymten af den drunknande, slöt ban henne enart i sina armar. Han hade nu gerna afstätt ifrån rang, makt och rikedomar, udast för ett känna henne fatia uti honom sjelf med detta konvulsivieka teg, som under dylika förhållanden eljest kan bli så farligt för båda. Men hon förblef stilla och orörlig. Snart hade han fört henne till stranden, burit henne upp ur vallnet och lagt benne jå gräsvallen, hvarefter han med en stirrande blick betraktade hennes älskliga gestalt. Huru djup, huru förskräcklig var icke hans ångest i detta ögonblick? Känslor, eom han förut aldrig erfarit, hvilkas tillvaro i djupet af havs hjerta han icke ens afvetat, rusade nu in på honom, för att riga bans lidandes kalk ända till brädden. Han knäböjde bredvid den unga flickan, som hen nyss uppdregit ur hennes våta graf, hen öppnade hennes kläder, sökte värma hennes händer, upplyftade hennes hufvud, gjorde allt hvad han kunde upptänka för att återkalla henne till lifvet, tryckte henne väldsamt till sitt bröst, under det att strida tårar Irarmträngde ur hans marliga ögon och kallade henne vid de ömmaste namn, utropande förtviflad: Hon är dö, hon är död!4 Men plötsligt, under det hon så låg innerligt sluten i hans famn, hennes hand tryckt hens och hennes hufvud hvilande på hans skuldra, tyckte han sig känna en sakta tryckning af den mjuka handen, tyckte han sig märka ett epristande pulslag i hennes tinning. Med orolig ifver böjde han sitt hufvud tillbeka och såg hennes ögon öppna, fästade på honom, såg hennes kinder återaga lifvets färg. Hon talade ännu icke, jorde icke något försök att undandraga sig ans cmfamning; men det var tydligt att