Aftonbladet – 31 augusti 1863, sida 2

framt han ej kunde lyckas upphinna hepne incan hon kom fram till vägskiinaden. Han befenn sig cck innan kort vid densamma, men hon var icke heller derifrån synlig; spår efter hästhofvar voro dock märkbara på den högra afvägen, som ledde långt bort från det håll, åt hvilket hägern syutes hafva riktat sin flygt, och till en brant och farlig del af floden, på omkring en mils afstånd derifrån. Ian skyndade ster få sin häst med ursinnig häftighet. genom de krökningar, fom vägen följde långs efter en på begge sidor af skog omgifven äs; men oaktadt han, som eljest vanligen var mild och foglig uti allt hvad hen företog, nu osflåtet med sina blodiga sporrklingor uppristade hästens sidor, var han icke i stånd att upphinna den sabba springare, på kvilken Maria red. Han började emellertid att kunna iokttaga ljudet af dess hofslag, och som detta småningom hördes ellt mera tydligt, så insåg han alt afståndet dem cmellan dock efter hand förminskades. Denna lilia framgång i den hejdlösa kappridten var likväl icke neg för ett lugna den upge ryttaren. Tvärtom trodde ban sig nu med visshet kunna antaga att hen: es klippare blifvit skrämd af jägarnes rop och hoj(ande samt börjet skena med sin vackra börda ; och till all olycka närmade sig begge hästarne för hvarje steg till den branta flodstranden, der man endast under den varma: ste och torraste tiden på året kunde komma öfver, och äiven då med svårighet. Ack. huru klappade icke bans bjerta, när på några bundra alvars afstånd frön floden skogen ändtligen glesnade och utsigien åter Jef fri. Men han sög icke annat än skymen af ett föremål, som genast försvann ;akom sirandbanken, hörde derpå ett skrik, å ett plumsande i vatinet och ytterligare stt skrik: Han galopperade dit fram, så att stenarne nder hästens hofvar stönkte ned i vattnet från uranta stranden, och spejade med en len trä du plick öfver floden. Armep af en