Aftonbladet – 29 augusti 1863, sida 2

enl stark, djup och passionerad böjelse af den varmaste och mest brinnande art, lågc de likväl stilla och slumrade, ännu icke vidrörda af den lifvande gnistan, så att hon rodde sig icke kunna blifva förälskad uti någon varelse på jorden, åtminstone icke i den mening, som med kärlek vanligen för stås. Ifrån sin spädaste ungdom hkede hon hyst den önskan ett få ingå i kloster, och oaktadt ingendera af hennes onklar ville tillstädja henne det, vidblef hon envist en föresats, hvars utförande hon trodde sig en. dast nödgas uppskjuta. Hon kände ännu, och hon trodde det alltid skola förblifva så. att alla hennes önskningar och lförhoppningar voro riktade mot himlen; och denna föreställning gaf, kanske omedvetet af henne sjelf, ät hennes umgänge, särdeles i säll. skap med män, en anstrykning af köld, som gjorde den minsta yttring af varmare känslor så mycket mera i ögonen fallande. Följande Andrew Marvells vackra skildring af daggdroppen skulle mycket väl kuonat til lämpas på hennes sätt att uppfatta sin ställ ning i verlden. var Gaterns sköte faller orgondaggen ymnig ner; Mellan blomstrens gyllne galler Han sig plötsligt fången ser, I sin glob han innesluter Rymdens klara element — Sådan tår, som himlen gjuter, Jorden ännu aldrig sändt. Ljuft på blommans kalk han hvilar, Som ett barn i modrens famn; Men hans blick dit uppåt ilar, Der blott är hans rätta hamn. Hur han skälfver, rädd att falla Och att grumla skära hyn — Till dess solens strålar kalla Honom upp igen till skyn.