Aftonbladet – 27 augusti 1863, sida 2

den unga damen och de begge slotsher rarne redan gått till hvila. Sannt är att han, med armarne i kors öfver bröst: t, vandrade fram och tillbaka i sitt ensliga rum, vid skenet af den oputsade lampan, hvältvande många vidunderliga tankar och fan tastiska planer i sitt upprörda sinne. Han insåg visserligen hela deras orimlighet, men han sökte öfvertyga sig sjelf, att starka själar utur inbillningskraftens grufva ofta hemta rika metaller, som kunna förarbetas till lysande verkligheter. Arelystnaden finner der sin näring; kärleken sina gladaste stunder. passionen månget snillrikt påfund ait befrämja sina syftemål; ja, vetenskap och konst hafva haft inbillningskraften att tacka för mången stor och vigtig upptäckt, månget herrligt mästerverk. Under det han sålunda gick upp och ned i sitt rum, tyst och tankfull, öfverläggande med sig sjelf, gjorde sig medvetandet om vidsträckt inflytelse, okufligt mod och örverlägsen kunskap allt tydligare och mäkti gare gällande inom hans bröst. Hen frågade sig sjelf hvad en man med sådana egenskaper icke skulle kunna blifva. i fall han, begagnande tidens oroligheter endast såsom medel för sin ärelystnad, kastade sig in midt i striden och, med egen upphöjelse till eitt enda syftemål, använde allting omkring sig till verktyg för sin jernvilja. Detta frågade han sig sjelf; och med dessa ärelystnadens drömmar blandade sig tanker på kärlek och njutning, hvilka så na turligt gå hand i hand med de förra, ty hvad kan icke den erhålla som har makten sina händer? Försänkt i dessa tankar stannade han plötsligt, och hans blick föll på den andiga drägt som han bar. Han stirrade på len ett ögonblick och mumlade derefter för ig sjelf med ett hånlöje: Ännu är jag, ud vare lof, icke oåterkalleligen bunden id kyrkans tjenst. Mitt presterli.a embete san jag bortkasta på samma gång som denna lädnads.