nen dragit sig tillbaka till eina rum, hade blitvit tilfrågad hvilkendera af de bägge bröderna bon ansåg vara den audre öfver. gasen, i sång, tal eler hållning, så skulle bon säkerligen obetingadt gifvit företrädet åt Carl. Möjligen gjorde hon sig sjelf en och an: nan tråga 1 detta alseende; mena hennes hjerta var alltför fritt och öppet, för ati hon skulle kunna anse sig hafva gjort något ondt deruti, att hon aldrig så litet föredrog den ena brodren för den andra, något hvarigenom hon, enligt sin uppfattning, endast gjorde dem begge fullkomlig rättvisa. Och om hon verkligen hade medvetande om någon lifligare känsla af välvilja och deltagande för Carl af Montsoreau, så kunde deraf ej väckas hos henne någon annan föreställning, än at hon trodde sådant vara en natwlig följd deraf, att han varit den första som kom henne till bjelp och räddade henne från en fara, som hotade hennes lif eller frihet. Hon måste visserligen medgifva, att äfven den äldre brodern var artig, fin, intagande och behaglig i sitt uppförande, men derföre var det icke gifvet, att hon borde värdera hönom lika högt med den, som uppträdt till hennes skydd eeh försvar; och som hon föresalle sig alt ej anse dem annorlunda, såsom personer, med hvilka man till äliigtvis gör bekantskap och som man slömmer några timmar efter afskedstaganlet, så fann hon det ock vara af mindre vigt, om hon, vid jemförelsen dem emelan, fann sig tycka mera om den ena, än len andra: Under det de begge unga ädlingarne, af len mest naturliga avledniug i verlden, ade täflat att egna sin uppmärksamhet ät len unga och älskvärda vinna, som så ällsamt och oförmodadt blifvit en gäst i leras boning, hade abben af Boisguerin vait inbegripen i mer än ett långt och efter itseendet angenämt samtal med baronesan af Saulny. Under dessa samtal, hvilka