na sjelfva bygga sina läroverkshus. I de undan tagsfall, då de icke dertill ega förmåga, är de närmast att de vända sig om hjelp vill landstin en, som få betydliga medel till sin disposition Yrkade afslag på punkten och bifall till hr Ber gers reservation. Hr af Sillen förklarade sig till större delen före kommen af föregående talare och tillade att olä genhet äfven uppstode om kassan vid något lä roverk, såsom 1 en framtid vid de större kunde inträffa, blefve för stor, t. ex. en million, då man ej visste hvartill den skulle användas. Skulle man antaga förslaget, borde åtminstone en taxe: ring uppgöras, enligt hvilken man kunde afgöra om betalning skall ske eller icke. Frih. af Ugglas betraktade frågan från såväl allmän som ekonomisk synpunkt. Om densam: ma från den förstnämnda skärskådades, funne man till en början att här ej vore fråga om införandet af en ny grundsats, ty redan nu är undervisningen i landet icke fri. Dessutom kunna tankarne vara delade om den bör vara det, utom för de fattiga. Om kommunen ålägges att bygga läroverken, kan dermed icke menas staden, der skolan är förlagd, utan det bör väl heta distriktet deromkring, hvilkas invånare deraf hafva mesta nyttan. Men det är just denna grundsats som statsutskottet här genom afgiftens påläggande velat införa. Man hade invändt att de inflytande summorna blefvo för det beräknade ändamålet otillräckliga, men om man beräknar ungdomen vid elementarläroverken i landet till 7500, deraf tvåtredjedelar betalande, uppginge den årliga afgiften till 50,060 rår, hvilket räcker till ränta och 1 procents amortering af lån på 1,000,000, hvilket märkvärdigt nog i det närmaste öfverensstämmer med hvad som vid denna riksdag begärts till läroverksbyggnader. Då man följt den grundsatsen att hufvudsakligen endast bevilja lån men icke anslag utan återbetaining, blefve summan således tillräcklig. Man hade sagt att pröfningen, hvilka böra befrias, skulle blifva svår, men huru bär man sig nu åt vid de redan befintliga terminsafgifterna. Det bör väl icke kunna blifva svårare framdeles och för öfrigt torde man i detta hänseende kunna lita på vederbörande myndigheters insigt och grannlagenhet. Medgaf att de många små kassor, som skulle uppkomma, utgjorde en svaghet i förslaget, men det vore dock en nödvändighet, ty de särskilda skolornas bästa tillgodoses lättare om hvar och en har sin egen kassa, ty erfarenheten har visat att stiftens byggnadskassor hufvudsakligen användts för stiftsstadens läroverkshus. Tal., com för öfrigt vidlyftigt ingick i bemötande af hvad motsidan andragit, slutade dermed att den som har råd att betala för sina barns uppfostran äfven bör göra det, att eljest högst betydliga anslag skulle behöfvas och anhöll på dessa grunder om bifall till punkten. Frih. Armfelt varihufvudsaken af samma åsigt, men ansåg dock lämpligare att icke särskilda kassor funnos vid hvarje skola. På somliga ställen skulle de blifva för små, på and:a för stora, hvarigenom å ömse häll olägenheter uppstode. Ville derföre, i enlighet med K. M:ts förslag, hafva en gemensam stiftsbyggnadskassa och yrkade bifall, med den förändring att de inflytande medlen skulle till densamma ingå. Frih. af Ugglas motsatte sig på förut anförda grunder detta förslag och vidhöll sitt yrkande. Hr Paikull motsatte sig äfven förslaget och ansåg statsutskottet icke hafva funnit den ritta vägen. Följden skulle bli att, då pengarne icke behöfdes för nybyggnad, skulle rektor använda dem till att lögga in nya golf o. 8. v. samt på detta sätt ingenting samlas för framtida behof. Frib. af Ugglas hade sagt att det är distriktet omkring den stad, der skolan är belägen, som bör betala läroverkshuset, men i sådant fall borde äfven detsamma få granska pengarnes användande, hvilket likväl enligt förslaget icke blir förhållandet. Bättre hade då varit om det beslutits att de skulle ingå till kommunalkassan. Det blefve äfven för rektor ett svårt onus att förvalta kassan, ja det kunde sättas i fråga om icke äfven denne, i händelse af skolans behof, skulle hafva till åliggande att upptaga lån. Ett bevis fir rättvisan af den grundsatsen att kommunerna sjelfva och icke de, som anlita läroverket, bygga skolorna, ligger ju ock deri att desså äro beräknade för hela framtiden. Om engarne icke behöfdes för det afsedda ändamået, skulle man möjligen använda dem för kommunens andra behef; häri finnes äfven en orättvisa. Det är så mycket mindre obilligt att staden bör bygga läroverkshusen, som den äfven af skolan drager den största ekonomiska vinsten. Man borde hafva tagit fasta på köpingen Wernamos anbud att sjelf uppbygga husct, om anslag till ett clemeniarläroverk beviljades. Yrih. Tersmeden medgaf, det en vacker tanke åg till grund för den åsigten att undervisningen bör vara fri. Men tiderna vore nu mycket örändrade mot förut. Fordom var det mera sällsynt att förmögnare mäns barn begagnade den offentliga undervisningen; nu är det motsatsen och det vore äfven billigt att de finge betala något derför. Men i afseende på kassorna hyste talaren samma åsigter som frih. Armfelt. Stiftsstyrelsen bör naturligtvis vara lika intres erad för alla sina elementarläroverk, så att man numera ej behöfde frukta att pengarne skulle mfvudsakligen komma stiftsstaden till godo. I all det mötte några svårigheter att nu definitivt vesluta i denna riktning, hade tal. ingenting mot n återremiss. Frih. af Ugglas invände att K. M:t obetydligt notiverat sitt förslag och) icke bestämdt förkla-) at hur byggnadskassorna skola förstärkas. Det unnes äfven särskilda fall, som tal. kunde åbeopa för olämpligheten af detta projekt. Såhale t. ex. Noritelje stad bekostat 30,000 rdr för vyggande af ett nytt läroverkshus; i stället för tt genom en egen kassa få någon ersättning värför, skulle staden kunna mista äfven de inlytande pengarne, derigenom att stiftbyggnadskassan anslog dem till byggande af ett nytt kolhus i en annan stad. I samma syftning och för bifall yttrade sig grefve F. v. Rosen. i Hr Fahnehjelm, som ånyo fick ordet, fann sig cke öfvertygad af de från motsidan anförda skäl. Den nu utgående terminsafgiften är någonting nelt annat än den nya föreslagna, nemligen en katt, anvisad till särskildt ändamål, anskaffande if skolmateriel, som lärjungarne sjelfva förbruka. Pal. jemförde slutligen skyldigheten för kommnerna att bekosta läroverkshus med skyldigheen af fspropriation för jernvägarne och ansåg lem väl kunna åtaga sig den förra, då de för ågon tid sedan genom en underbar försynena kelset blefvo qvitt den sednare. Att låta ngarne betala för läroverkshusens byggande fore ungefär detsamma som att låta passagerarne vagnen betala för jernvägsexpropriationen. Oraken till att skolorna efter år 1856 blifvit mera sesökta vore den att man icke på förhand lagt uinder i vägen och dessutom uppbyggandet af le nya husen i stället för de gamla tränga och sunda kåkarne, dit man snart sagdt måste tvinga ingdomen rih. af Ugglas replikerade ånyo den föregående 1 en han il e följa på hans a 3