Aftonbladet – 21 augusti 1863, sida 3

Han UTP UDUC: ån NN JUNI y VURUTL Ul vjuter samt Gen lifliga affär srörelsen derslädes. (Insändt.) Pennritningar i Göteborgs-Posten). Det är stundom lärorikt nog, ehuru icke derföre glädjande och uppbyggligt, att lakttaga huru reputationer här i verlden skapas, huru omdömen om personer små ningom befästes, tills de allmänt gå och gälla för axiomer, utan att man gjort sig mödan eller ens varit i tillfälle efterforska Jom de i verkligheten också passa in på föremålet. En person hör till ett kotteri, han gör sig der behaglig, och ban bäres på dess armar fram så långt de kunna nå; kötteriet, hvars ära, kanske intressen, han befordrar, utbasunar hans förträfflighet så länge, tills den blir ett axiom i hvar mans mun, hvil ket likväl icke hindrar personen från att i verkligheten vara ganska lumpen och medelmåttig. Till och med på litteraturens område, som så helt och håilet ligger i offentlighetens ljus, lyckas det icke sällan flitiga bearbetningar och förläggareannonser att af obetydligheter skapa ryktbarheter för dagen. andra sidan händer det, att en man, som råkat stöta för hufvudet någon kotteriledamot eller dristat eftertryckligt ogilla några allmänna föreställningsformler, som äro i omlopp för dagen, blir utskriken såsom den värsta menniska under solen samt att detta skrik upprepas, enskildt och offent ligt så länge, tills äfven detta omdöme är ett axiom, på hvilket ingen förständig menniska tviflar, oaktadt personen i fråga kan i sjelfva verket vara både rättsint, duglig och nitisk för detullmänna. Oftast måhända drabbar densa lott personer, som samvetsgrannt och oegennyttigt verka på det politiska området, der begreppen om räit och allmän nytta så lätt ölverrumplas af personliga och enskilda intressen, och förhållandet inträffar naturligtvis i desto bögre rad som personen står sjelfständig och fri från kotteritörbindelser samt har mod och förmåga att förfäkta en lefvande öfvertygelse. Vi hafva föranledts till dessa reflektioner af några 8. k. pennritningar, som nyligen aftrycktes i Aftonbladet ur Göteborgs Posten och hvilka innehålla riksdagsporträtter från presteståndet. Utan att förneka den pikanta och raska stilen, eiler, rättare sagdt, just till följd deraf, emedan den uppenbart är anslående, önska vi framställa några tvifvelsmål, som vi hysa med afseende ä ofelbarheten af innehållet. Vi ämna ej ingå på omdömena om presterskapet såsom riksstånd och porträtterna af de egentliga prelaterna?; vi tro för vår del att de i hufvudsaken ej äro misslyckade. Deremot anse vi motsatsen vara fellet med porträttet afen bland iekmännen i ståndet, en af de ?mest framstående?, såsom pennritaren sjelf betecknat honom — nemligen riksarkivarien Nordström. Porträttet öfverensstämmer visserligen med det mönster dertill, som är i omlopp; det igenkännes genast i sina konturer och är så till vida träfladt. Men felet ligger just häri, att det har till underlag ett allmänt schema och ej en sann individualitet. Om vi ej missiaga oss, var det på den tiden hr W. I. Dalmaa genom pressen skapade reputationer, som hr Nordströms porträtt först sändes ut bland allmänheten. Hr Dulmans skarpsinnighet och tur att aldrig räka ut för misstag äro i och för sig allmänt bekeata. Men br Nordströms porträtt är också en sak för sig, och vi skola nu hälla oss dertill. Hufvuddragen deri voro: envishet — naturligtvis oskiljaktig från hans finska börd — häftighet, hög tanke om sina kunskaper, despotiskhet ; lades dertill att han onekligen egde stora kunskaper, ehuru mera teoretiska än praktiska, att han var konservativ och ryss?, så blef porträttet fullfärdigt och man var nöjd; man ansåg sig då hafva sagt om br Nordström ungelär allt hvad sägas kunde. Karakteristiken upprepades och eftersades, i sina värentliga delar, så länge att den slutligen blef ett gängse värdemyunt i allmänna föreställningen; typisk och axiomatisk. Härifrån har pennritaren redan på förhand hemtat porträttet innan han sett hr Nordström, samt sedan i sin ordning tillämpat det på honom, med iakttagande af de modifikationer, som påtagliga fakta gjort af nöden. Hemstä!las kunde emellertid till pennritarens egen logik, om en representant kan under debatten ådagalägga envishet, uten att andra finnas, som med motsvarande ihärdighet förfäkta sina meningar? Men då äro ju flera än han envisa. Eller kan man skäligt förutsätta att en representant skall försvara andra åsigter än dem han inom sig gillar, och måste han ej då äfven lägga i dagen att han verkligen anser det vara rätt och sannt som han yurar? Penuritaren säger, att br Nordström vanligtvis står med sin mening ensam i ståndet, som hellre omfattar någon 4) Då vi intagit ur Göteborgs-Posten de i nämnda blad förekommande karakterestiker af åtskilliga bland presteståndets ledamöter, ha vi ansett oss äfven böra inrymma denna uppsats, som afser att framställa en något olika bild af en bland de karakteriserade personerna, hr riksarkivarien Nordström, endast anmärkande att, enligt allmänna omdömet bland dem, som med hr N. varit i beröring i det offentliga lifvet, porträttet af den högt aktade representanten mera troget framställts af GöteborgsPoste förfa are, som iaki te i vå ka,