Aftonbladet – 21 augusti 1863, sida 2

tet, och att eder broder, Carl, har kastat sig dit in och derifrån beskjuter fienden. Men om jag icke misstager mig, så är det hans tjenare, Martin, som kommer ridande hitåt med sådan skyndsamhet. Han kan helt säkert upplysa oss om saken. Mannen hade snart anländt och redogjorde för de tilldragelser vi redan känna, med det tillägg, att så vidt han kunde döma af hvad han under vägen iakttagit, den ryttarehop, som vi sett förfölja den omtalta vagnen, uppgick till minst tvåhundra man. Markisens och hans följeslegares ställning var under sådana förhållanden ganska brydsam. Deras trupp var alldeles för ringa att med något hopp om framgång försöka elå sig igenom tili slottet, ifall den öfverlägsna styrka, hvarom Martin talat, skulle vilja så dant förhindra. Man vidtog derföre omedelbarligen den åtgärd att kalla länsfolket rundt omkring till vapen; och så stor var den krigieka takten och andan vid denna tid, att man af den skyndsamhet, hvarmed stålhufvorna anlades och pikar och svärd tillgrepos, skulle hafva slutat till att här snarare vore fråga om alt begilfva sig utpå något lustparti, än till en blodig fejd. Inom ett par timmar voro omkring fyratio beväpnade män eamlade i klippdalen; och med denoa ringa trupp gjorde Gaspard af Montsoreau sig i ordning att marschera på slottet, oaktadt abbåas invändningar, att de ännu ro för få och borde afbida ytterligare förstärkning. Medan härom ännu underhandlades, framträdde jägaren Gondrin och, efter en djup bugning, ti!ltalade sin herre sålunda: . tJeg tror mig om att, ifall min nådige herre vill antaga mig till vägvisare, kunna föra vår trupp genom ekogen till den lilla bakporten på andra sidan om slottet, utan att dessa utländska älventyrare skola fö den minsta skymt af värt tåg, och en gång der, skola vi, med tillbjelp af besättnipgen, kunna hålla stånd emot hela verlden till dess att porten hinner öppnas.