Aftonbladet – 20 augusti 1863, sida 2

ibland dessa, utkräfvande hämd jå dem, för det de vågat störa hans hvila. I samma stund signalerade hornet att bugten drog sig ned åt dalen, Carl af Montsoreau lyssnade en stund för ett vara söker attej hafva hört. miste, men då de tre tonerna ännu en gång läto höra sig, gaf han sin häst sporrarne: och satte af som en ljungeld, för att upp-. hinna vildsvinet och alfskära det vägen till. vadstället. Det oafbrutet fortgående hundskallet gaf honom en tillförlitlig ledning om den väg djuret hade tagit för att komma ut ur skogen, och enart kunde han med egna ögon se dess flykt och förföljande genom den öppna trakt, öfver hvilken jagten nu drog sig. Galopperande: på, med hela ungdomens ifver och häftighet, fortsatte han sin väg till vadstället, änomfattande en vidsträckt utsigt af landskapet, under det han red öfver några fria höjder, än åter förlorande allt ur sigte, då han passerade mellan täta vinplanteringar eller genom sjelfva skogen. Trakten rundtomkring var sålunda undandoid för hens blick, som ej möttes af annat än en mängd torra, knöliga vinstockar, växende invid den låga, sumpiga hålväg, genom hvilken han framred och som gjordes ännu mörkare af de tjocka. grå moln, hvarmed himlen var betäckt, då plötsligt till hans öra trängde Jjudet af på något afstånd lossade skott, och han med icke ringa förvåning böll in sin häst. Tillständet i landet, som nästan var enahanda i hvarje del af Frankrike, då upplösningen af alla famhällsband hade förmått eljest fredliga medborgare att väpna sig, stundom till plundriog, stundom till sjelfförsvar, måste emellertid antagas hafva gjort dylika ljud icke alldeles främmande för hans öra; och, i sanning, två år förut skulle han