Aftonbladet – 20 augusti 1863, sida 2

på slottet Montsoreau och att man icke der möjligen kommer att qvarhålla 0ss såsom fångar? tPå mitt riddersmannaord, min fru?, yttråde den unge mannen, vänligt leende. Jag är Carl af Moatsoreau, broder till markisen; pi kan fullkomlgt lita på mig.4 Jo, fullkomligt, var hennes svar. . Vändande 8g till kusken forttor Carl: Kör på rätt fram. till vägskilnaden ; der tar ni af fill venster öfver backen genom skogen, och när ni kommer fram till slottet, så fordra inträde i mitt namn, i fall jag ännu ej skulle hafva hunnit återvända; och sannolikt bör ni få rågot försprång. Kör nu på och spara icke hästarne; värxen är icke så lång, om ni blott skyndar er. Efter detta yttrande bugade han sig åter med artighet, hvarefter han fortsatte sin ridt öch hade inom fem minuter uppnått den plats, der etriden ännu fortfor emelian den gamla damens väpsade tjebare och de tungt rustade ryttarne. Den unge ädlingen hade visst ingenting emout att deltaga i en liten dust; tvertom var sådant just i bans väg; men det närvarande tillfället var i detta afseende mindre gynnsamt, ty den undsättning, som han medförde åt vagnens eskort, syntes de navarresiska ryttarne så stark, att de ansågo sig ej vidare kunna med framgåpg försöka att komma öfver bron, utan drogo sig tillbaka ct: stycke. derifrån, för att i lugn kuona afbida sina kamraters ankomst; den enda omständighet, som kan förtjena att här omnämnas, var det infall ryttarnes anförare fick att, under det de retirerade, hastigt vända sig om och aflossa ettpistolskott emot vår hjeltes hufvud, eå väl riktadt, att kula2 gick in genom hatten, en knapp tam ofvan hans hjessa. (Förts.)