Aftonbladet – 19 augusti 1863, sida 2

ro!len af en ståtlig kavaljer som den af en allvarsam kyrkans tjenare. Hans anletsdrag voro vackra, ehuru icke starkt markerade, näsan rak och väl formad; hakan rund, pannan bred och hög samt munnen väl bildad. Men med alla dessa yttre fullkomligheter fanns det i hans ansigtsuttryck något som gjorde honom mindre intagande, än som eljest skulle hafva varit förhållandet. Hans ögon, hvilka voro ovanligt vackra, stora, mörka och glänsande, lågo djupt under tjocka, buskiga ögonbryn, blickande skarpt fram utur sina dunkla hålor, likasom i bakhåll för hvarje obevakad min eller åtbörd af dem, med hvilka han talade. Hans läppar, ehuru såsom vi anmärkt, väl bildade, slöto sig tätt intill tänderna, af hvilka, ehuru de voro hvita som snö, aldrig syntes en skymt utom. när han öppnade munnen för att tala. Afven då dessa läppar åtskildes helt litet och gålfvo sågon ett begrepp om tändernas tillvaro, kunde de likaas vid portarne till ett fängelse, i hviket hans tankar voro inspärrade, och som icke öppnades vidare än nödigt var för att släppa ut så många han fann sig tvungen att rörsätta i frihet. Hans näsborrar, ehuru fina, voro mindre lefvande och rörliga än läpparne. Ingen sinpesrörelse, ingen passion kunde komma dem att vidgas; och om hans ansigte någon gång uttryckte hvad som föregick inom honom, så var det endast genom ett hånfullt leende, som, ehuru nära omärkligt, derföre icke var mindre bittert och elakt. Denne persons ålder, vid den tid hvarom vi tala, kunde vara omkring fyratiofem år ; och om man skulle döma efter hans skära, bleka hy, borde större delen af håns ungdom hafva förgått under djupa och ifriga studier. Aren hade också hos honom qvarlemnat synliga spår, ty hans skärg och mustascher, som förut varit glänsande svarta, hade nu blifvit betydligt gräsprängda. Emelertid förefanns intet tecken till minskad kraft eller verksarrhetsförmåga; och ehuru