Aftonbladet – 19 augusti 1863, sida 2

Efter att hafva vandrat omkring tre eller fyrahundra alnar, stannade han plötsligt vid några på marken synliga spår i riktning inåt skogen, som i en rät lime syntes vara genombruten; och följande dessa spår, som utvisade att något större vildbråd der hade gätt fram, nådde han snart den tjockare delen at skogen, der — för att nyttja hans eget uttryck — han fann sig hafva inringat ett vildsvin. Det skulle vara onyttigt och tröttsamt att följa honom vid alla de undersökniogar som ban gjorde rundtomkring skogssnåret, för att förvissa sig att djuret icke hade åter begifvit sig ut itrån sitt dolda gömställe. Han blef emellertid snart fullkomligen tillfredsstäld, då han såg att förhållandet icke var sådant, och dröjde derefter, hvilande sig några ögonblick, tills han blef uppväckt utur sitt Jugn genom ett aflägset ljud al menniskoröster och hästfötter, kommandt från den sidan af uthuggningen, der vi först hafva framställt honom för läsarens ögon. Han skyndade nu tillbaka så tort som möjligt och befann sig en eller två minuter derefter med hatten i hand midt ibland ett präktigt och lysan1ie sällskap, hos hvilket vi skola dröja en liten stund, innan vi !ortfara med skildringen af denna morgons tilldragelser. Der syntes omkring tjugo personer tillsammans, men det största antalet bestod af de flera slags tjenare, som vid denna tid funnos anställda hos alla franska ädlingar, under namn af pager, väpnare, hundvakrtare, stallmästar2 m. m,. Tre uti gruppen äro emellertid förtjenta af en större uppmärksamhet, icke allenast derför att de voro högre i rang, utan äfven emedan vi komma att sysselsätta oss med dem under hela fortgången al vär berättelse, medan de flesta af de öfriga deremot gerna kuuna förgätas. Den äldsta af dessa tre bar en andlig drägt, ehuru han till sin hållning, under det han satt på en liflig och något yster häst, syntes likaväl egna sig till att spela