samklang med Olof Rudbeck den äldres Atlantica sive Manheim, vera Japheti postero rum sedes et patria, efamt äro utförligt utvecklade af Olof Ruabeck d. y., som särskiidt nedlade krafter på att bevisa, att Japhet och hans söner först befolkat Sverge. Denna dogmatiska uppfattning hvilar på ett resonnemang, hvars moraliska värde förtjenar uppskattas. Ingen menniska4, yttrar prosten E. Mellin, tiar kunnat vara eå dum, barbarisk och känslolös att utan minsta intresse bekosta ett sådant arbete och uppsätta en -stenhall med falska inskriptioner, blott för att bedraga den lärda verlden.4 Ett sådant förtroende är ädelt och vackert i det enskilda lifvet, menniskor emellan. Men litterära monumenter äro att betrakta såsom vittnen, hvilka med stora anspråk och stor ansvarighet uppträda inför historiens domstol, hvars uppgift är att utröna sanningen. Deras vittnesmäl måste såJedes noggrannt pröfvas. Och det behöfver väl knappt sägas, att detta ifrågavarande monument vid första förutsättningslösa betraktande visar sig vara en pseudoepigcraf. Afven den som ej ville finna något osannolikt i drott Gylfes existens eller deruti, att hans gravör kännt en smula hebreiska, skulle dock finna betänkligt, att ban, den stormäktige lursten, skulle valt ett så förgängligt och bräckligt material som detta kalkstensstycke till ett vitt-. nesbörd för den sena efterverlden om hans stamfäder från syndaflodens tid, samt att ett sådant monument, trots den allt förtärande tidens tand, likväl lyckats rädda sig ända till våra dagar. Drott Gylfes föregifna runor äro af alra modernaste slaget, och de hebreiska bokstäfverna synas med osäker hand kopierade ur någon skolbok. Minnesstenen i sin helhet och alla sina detaljer är SÅ troget hållen i den Rudbeckianska tidens och skolans stil, smak och föreställningssätt, att man ej torde misstaga sig, om man daterar dess tillkomst från slutet af 1600-talet. Man känner den utomordentliga entusiasm, hvarmed Atlantikan och dess åsigter om Sverges urtid då emottogos, en entusiasm, som öfvergick till fanatism, hvilken med våld och hotelser nedtystade eller skenbart omvände de tå forskare, som egde nägot af besinning och i början vågade uppträda med motsägelser. Fullt förvissad om sanningen af sina antaganden kan en ifrig Rudbeckianare, för att häfva hvarje tvifvel på den för svenska nationalstoltheten så smickrande hyotesen, hafva velat anskaffa ett ojäfaktigt historiskt stöd för densamma, samt för detta ändamäl underkastat sig besväret med ifråoavarande inskrifter och figurer. Pite frandes af detta slag äro så långt ifrån ovanliga, att kritiken tvärtom mött dem på alla områden för sin verksamhet och ofta måst pgna mycken möda åt att bevisa hvad de i verkligheten äro och rödja dem ur vägen. fråga om Gissebergsstenen torde dock inga ;peciella intressen föranleda en längre strid mellan en dogmatisk uppfattning och en kritisk. Man bör här kunna förena sig om att Göteborgs museum genom denna riktats, väl icke med en minnesvård af Gylfes hand, nen med en i sitt slag intressant antiqviet. V. R.