nat I joraen, palrailagucs acb HIOMMINERn som här skall något närmare omtalas och för en tid sedan genom grosshandlaren O. Dicksons försorg blifvit införlifvadt med härvarande musei samlingar. Det är en kalkstenshäll, omkriog 4!; fot hög, tillspetsod i ändan, betäckt med inskrifter och figurer. Öfverst synes ett skepp med mast, segel samt många par åror, som ligga ut från de starkt upphöjda framoch bakstammarne. Teckningen har ingen likhet med de slädformiga farkostfigurer, som förekomma bland Bohus läns hällristningar och på det ryktbara Kiviksmonumentet. Derunder står en hebreisk inskrift, ordnad i 2 rader. Bokstäfverna äro stora och till en del tydliga. Man läser med någorlunda säkerhet Aschenas b... (ben (2) Gomer meth p. k. Under denna inskrift synas, vid sidan af hvarandra, en fogel med krökt näbb och utbredda vingar, samt ett fyrfotadjur, som förmodligen skall föreställa en varg. Nederst är en med runor uppfylld ormslinga. Färg har användts, för att gifva figurer och inskrifter ett lifligare utseende. 1 fördjupningen af de hebreiska, bokstäfverna spåras delvis ännu ett svart ämne. Djurfivurerna hafva en röd anstrykning. Runslingan skiftar i grönt. Då denna sten upptäcktes, var hr Jonas Mellin prost och kyrkoherde i Hångsdala. Han och hans ännu, såsom en vördnadsvärd 80-årig patriark, lefvande bioder prosten Eric Mellin, då komminister i Kjellby, voro personer med lifligt intresse för antiqvariska saker. Det var derför naturligt, att de sku!le egna tillbörlig uppmärksamhet åt det egendomliga fynd, som blifvit Hög Ett monument, i hvilket en hereisk inskrift är förenad med en runslinga, är ju något i högsta grad märkvärdigt! Hade den Wieselgren-Nilssonska bypotesen om en urgammal fenicisk kultur i norden redan den tiden blifvit framställd, är det sannolikt, att Gissebergs-stenen skulle, i det företa ögonblicket af sin upptäckt, ansetts som ett öfverraskande intyg för denna hypotes sanning. Fenicierna nyttjade väl icke hebreisk qvadratekrift, men judarne, som efter exilen började begagna densamma, voro likväl deras nära grannar och stamförvandter. Hebreer kunde säledes va rit blandade med de feniciska nybyggarne. Härigenom s ulle man kanske också hafva trott sig erhållit en förklaring af de likheter, som förefinnas mellan nordiska mytologien och de bibliska berättelserna. I Ask och Embla t. ex. hade man återfunnit Adam och Eva, i den Bergelmerska floden den Noakidiska, måhända i de tolf diarne representanterna för de tolf Isracls stammar 0. 8. V. Att den hebreiska inskriften anbragts på stenen af samma hand som runslingan, således icke är ä!dre eller yngre än den sednare, finner man af de resp. inskriptionernas platser. Om den ena eller den andra vore borta, skulle ett för ögat mycket störande tomrum uppstå. Stenens upptäckare antogo riktigt, att begge äro lika ursprungJiga, och detta bekräftades ock af runslingans innehåll, hvilket, öfversatt på vanlig svenska, är följande: t vidtberömde Aschenasg, ättefader sin, åt Riphat och Thorgarma reste drott Gylte herrskaren sten denna... Efter några oläsliga bokstäfver sluter iagkriften med orden: fäder i Asgård det visa. Både den hebreiska inskriften och Ttunorna tala således om en Aschenas. Den förra synes vilja säga att nämnde Aschenas aflidit i den ort der stenen varit uppsett. Han är enligt henne son af en Gomer, enligt runslingan en ättefader åt Gylte, som sagan låter herrska i norden, då Oden och hans Asar hit anlände. Runslingan nämner äfven Riphat och Thogarma vid sidan af ifrågavarande Aschenas. Af 1 Moseboks 10:de kapitel erfar man att Noaks son Japhet hade en son Gomer, samt att XGomers söner äro desse: Aschenås, Riphat och Thogarma.4 Prosten Jonas Mellin har öfver socknen Hängedala utgifvit en beskrifning, som lär förråda en man af Rudbeckarnes historiska skola. Icke underligt derför, att han betraktade det funna monumentet såsom otvifvelaktigt äkta. För inemot 2000. år sedan hade således drutt Gylfe upprest denna minnesvård åt sin stamfader ÅAschenas, Noaks gonsons son, samt åt dennes bröder, dei bibeln omtalade Riphat och Thogarma! Ett bevis vore således funnet ej blott för Gylfes historiska tillvaro (som hr M. väl aldrig hade betviflat) utan ock för hans Japhetitiska härkomst! Ja, än mer — ett bevis vore funnet för att Japhets sonson lefvat och dött någonstädes i grannskapet af det nuvarande Falköping ! Väl ligger det gamla Westergötland temligen fjerran från Ararat, men Japhets af: komlingar synas hafva spridt sig ganska hastigt i alla riktningar. Ofvan citerade kapitel af Genesis tyckes ju förkunna, ait af Gomers och Javans söner härstamma de öfver länderna spridda hedningarne, thvar etter sitt mål, slägte och folk. Prosten J. Mellins broder, prosten Eric Mellin, delade hans uppfattning och har, en ligt egen berättelse, flitigt studerat de gamla krönikorna, för att erhålla närmare upplysningar i saken. Med ett intresse, som åren icke afkylt, har ban, äfven sedan stenen anländt till härvarande museum, delgifvit sina åsigter i ämnet, och för honom står det fast, att Gissebergsstenen är ett af verldens äldeta minnesmärken, egnadt att sprida ljus öfver Sverges. urhistor:a. Han anser, att den ringslagne ormen representerar Noaks äldste sonson. konung Ascbenas; den store sjöfågeln andre sonen, en stor sjöhjelte Riphat, den store björnen (eller vargen?) tredje 8onen, en stor konung och förfärlig krigshjelte Phogarma. Han tror sig hafva funnit, att (dat war suct dasca hjältar cam nedslovoan