Aftonbladet – 15 augusti 1863, sida 3

me or rr BE AN EA ningsmän tillhålla boktryckaren uppfyllandet af det ingångna ackordet. Om dödsstraffets afskaffande. (Anförande på riddarhuset den 11 Juli af professor Olivecrona.) (Slut fr. gårdagsbladet.) Men, upprepar man, staten mäste ega att använda hvad medel som helst för att kunna aofskräcka onda menniskor från brott och värja sig sjelf, följaktligen äfven att taga lifvet ef den brottslige för att injaga skräck hos den, som umgås med brottsliga tankar, eller skydda sig sjelf emot vidare rättskränkningar af illgerningsmän. Jag svarar härtill, att detta icke är annat, än alt lägga nyttan till princip för straffrätten, att betrakta straffet såsom medel för något yttre ändamål och att förvandla menniskan, som eger en sedlig bestämmelse att uppfylla, t.ll ett redskap för ernåendet af nämnda afskräckning. År fråga allena om att förekomma vidare brottsliga tilltag af den, som gjort sig skyldig till grofva brott, bör sådant medelst goda fängelseanstalter låta sig göra, utan att staten låter döda honom. Är frågan åter blott om huru samhället skall kunna värja sig ejelft emot en brottslig befunnen individ, bör detta kunna ske utan att afklippa lifstråden och derigenom för menniskan afskära möjligheten af den sedliga förädling, för hvilken Skaparen förlänat henne lifvet. Den afskräckning från brott, särdeles från mord och dråp, som man förväntar af dödsstraffets bibehållande i lagen, uppskattas öfverdrifvet högt. Erfarenheten har visat, att vid sådana grofva brott den brottslige alldeles icke tänkt på straffets beskaffenhet, då han föröfvat ger ningen. Gerningemannen, beherrskad af sina lidelser, så att förnuftets röst förstummas, reflekterar sällan öfver straffet, om det skal! stanna vid lifstidsfängelse, dödsstraff o. e. v., utan i stället anstränger han all sin tankekraft för att utgrunda säkraste sättet att dölja gerningen eller att sjelf undgå att upptäckas. Härpå koncentreras all reflektion. När nu det är allom bekant, att ungefärligen hvar 10:de person, som dömes till döden i vårt land, erhåller nåd, så att utsigten att få nåd är som 9 till 1, huru kan man väl då förmoda att det i lagen uttalade straffhotet af lifvets förlust skall medföra ringaste verkan, i fall gerningsmannen, då han beslutar brottets begående verkligen skulle börja reflektera öfver straffet? Att dödsstraffet icke afekräcker från Lrott visar erfarenheten derutinnan, att ofta omedelbart efter en afrättning har dråp inträftat. Om jag ej misstager mig, hände här i Stockholm, för många år tillbaka, då den bekanta mördaren Breitfeldt afrättades, att samma dag ett dråp föröfvades. Fängelsepredikanten Roberts, fom i mer än 30 är va. rit anställd vid fängelset i Bristol, har intygat, att bland 167 delinqventer, som aan beredt till döden, hade 161, eller nära hela entelet, förut, enligt egna uppgifter, åskådat afrättningar. I England och Frankrike har man haft exempel att far, son och sonson efter hvarandra blifvit afrättade. Jag frågar derför, hvad afskräckande verkan har äskådandet af afrättningar haft på mängden? Hvad har exemplet ef faderns eller farfederns afrättning verbat på sonen eller sonsonen? Har det verkat afskräckning från brott? Visserligen icke. Den till döden dömde, som ic!.e fått nåd, går vanligen under inflytandet af ett Blegs örtviflan sitt öde till mötes. År nan, hvud man säger, väl beredd att dö, ångrar sitt brott och är färdig att genom ett törbättradt lefverne godtgöra hvad han brutit, är det skäl att just då beröfva honom lifvet? Mängden löper till afrättsplatsen för att se huru delinqvenoten förhåller si , eller för att tillfredsställa en rå hämdkänsla. Visar sig den lifdömde ångerfull och undergifven, betraktas han såsom en martyr för samhällets 8. k. rättvisa. Hopen glömmer brottet för personen. Bedyrar han sin oskuld, retas massan ofta till utbrott emot straffets verkställare. Går han återigen med låtsadt mod dristigt till stupstocken, prisas han såsom en hjelte af gina likar och vinner alltid mängdens sympatier, under det att icke någon tänker på det afskyvärda brott, som han begått. Må man ieke glömma, att dödsstraffet, om det träffar en oskyldig, aldrig kan godtgöras. Staten bör ej välja en straffart, som. kan medföra förluster, hvilka ej kunna ersättas. Hos oss har, mig veterligen, ieke på detta århundradet något s. k. justitsmord inträffat. Detta lyckliga förhållande mäste skattas högt. en domare kunna misstaga sig; sådant ligger alltid inom möj. lighetens gränser. 1 länder der en vary. utan att behöfva anföra något mot, för sitt uttalade: skyldig, afgör delipe .... . pi ventens öde, visar erfarenheten att jue: 4 den i p ul en icke äro så uten exempel. , vtsmor de -12 Frankrike har man i det 19:de oeklet räknat 5 sådana och jag VI minnas äfven i England ett lika antal; i Hannover 1 sådant fall 1854. Det synes vara en falsk föreställning att de gröfsta brottslingar icke kunna, under tjenlig behandling, förbättras. Mr Renaud, föreståndare för les bagnes i Toulon, har förklarat, att, enligt hans mångåriga erfarenhet, icke någon af der förvarade grofva missdäådare kunde anses fullkomligt oförbätterlig. År det då icke staten värdigare att söka upprätta och förbättra den fallne, än att befria sig ifrån en sådan samhällsmedlem genom ett kallblodigt afdagatagande? Man har så länge blindt trott på nödvändigheten att bibehålla dödsstraffet, att detta blifvit upphöjdt till ett axiom. En aktad författare har yttrat: ?Likasom deromerska juristerna funno slafveriet vara en fullkomligt rättmätig institution, emedan de funno den hos alla af dem kända folkslag, på samma sätt argumentera ofta vår tids jurister och finna af enahanda skäl i lagens hot om dödsstraff ett argument för dess rättsliga nödvändighet; och vane att betrakta denna straffart såsom det öfversta trappsteget på straftskalan, utöfva dess skuggsidor på dem sällan någon inverkan.? Hvad bevisar emellertid den afsky för dödsstreffet, som uppenbarar sig i den civiliserade oh An PLA An PH AA mannloskana