Aftonbladet – 15 augusti 1863, sida 2

dring?4 sade Pablo med en af rörelse dar. rande stämma. Är detta ironi, är detförtriflan som lägger sådana ord på dina läpar? Nej, Pablo, nej, det är djup känsla, innerlig ömhet; det är öfvertygelsen att du ir den enda man, vid hvars sida jag kan finna lyckan, hvad jag anser vara lycka åtminstone. Du har kanske älskat en annan och dömer nu mina känslor efter dina egna? Det är så, jag vill ej förneka det; men med samma uppriktighet som jag anförtror dig det, tillägger jag alt den man, som jag älskat, är mig numera icke förhatlig, men likgiltig; jag sörjer ej förlusten af hans kärlek, ty jag föraktor den. Min kärlek för honom har bleknat, som sijernan bleknar för dagsljuset. Mitt förstånd har segrat öfver mitt hjeria, och minnet af min ilskade onkels heliga föreskrifter har likt en solstråle genomträngt det mörker, som lolde mitt inre för mig sjelf. Efter mogen jfverläggning och viss om mina egna käns or, bjuder jag mitt hjerta åt dig, Pablo, och jag tror mig ej behöfva tillägga, att ag bjuder dig det rent, såsom din makas hjerta bör vara. Hade jag ett fel att besänna för dig, skulle jag gjort det lika ippriktigt, men jag hoppas hafva handlat ätt om också ej klokt, ehuru jag är viss om att du skulle hafva förlåtit mig, äfven om jag ej gjort det, så säker är jag på litt hjertas godhet. Emellan oss båda, Pablo, bör icke, och skall ej heller finnas någon hemlighet; en sädan skulle bann ysa allt förtroende, skulle vara en tyngd i våra hbjertan, en kylig mur af kristall som, shuru osyolig, dock skulle skilja oss åt. SE har lidit, Pablo, det är hela min hemighet. Ah4 utropade Pablo, och i en olyckig stund tänkte du på mig!4 I en lycklig stund, Pablo, i en lyckliz stund, ty endast sålunda kunde jag rätt atta värdet af den sanna lyckan vid din