Aftonbladet – 15 augusti 1863, sida 2

Detta var verkligen ett hårdt slag för sir George. Icke emedan i hans hjerta bodde en verklig kärlek för Clemencia, ty detta var omöjligt; den kalla askan kan ej brinna, men emedan hennes kärlek förlänade hans lif ett visst intresse, som eljest icke för honom fanns till. Denne man, för hvilken lifvet förlorat ell glädje, all njutning, allt värde, hade i Clemencia funnit det väsen, som han instinktlikt satte vida öfver sin förvärfvade intellektuella förfining. Hon var den enda qvinna som, genom sitt på en Bå0e barnsliga och fulländade behag, sin ildning och sin oskuld, sina upphöjda kän. slor, sin poetiska verldsåskådnibg och sit klara försiånd, intresserade, roade, förvånade honom och drog honom till sig; med ett ord, upptog hela hans själ, hvilket in genting annat i verlden kunde göra. En af de besynnerliga motsägelser, som vi ofta träffa både i vår egen och andras karakter, verkade här en stor förändring hos sir George. Den dragningskraft Clemengia utöfvade på honom, jemte hans lifliga önskan att försona sig med henne, segrade öfver all hans köld, hans bestämdhet, hans stoicism och till och med öfver hans flegma; han kom ända derhän att spela rolen af en verklig romanhjelte, något som han förut ejelf skulle varit den första att förlöjliga. Han vandrade hela nätter upp och ned å den gata der Clemencia bodde, skref bref på bref till henne, sökte förvärfva don Galos vänskap genom att skänka honom ett par dyrbara pistoler Cen den onytligaste present i verlden); men allt var förgafves, och hvarje försök strandade mot det fasta be. slut som Clemencias säkra omaöme ingifvit henne. Sir George, som inbillat sig eller velat inbilla sig att hans hjerta var upptaget af en enda stor passion, en stark och mäktig känsla, undersökte det oroligt för att för vissa sig derom. Hen konde dock slutligen ej längre dölje Ta