George återvände, satte sig att läsa några nyss ankomna engelska tiduingar, hvilken läsning åtminstone förmådde sömnen att tidigare än vanliet tillsluta hans ögon. Följande morgon erhöll han Clemencias bref. — Ändtligen4, utropade han, har den skönas vrede lagt sig. Men vid Jörsta blick på innehållet såg han att haw misstagit sig. Sedan han läst det var ban ej blott förvånad, han var nöästan tillintetgjord af denna ilarde köld, utan en klagan, utan en tår, till och med utan ett bittert ord. Detta begriper jag ejt, sade han, Detta måste vara ett spanskt sätt att behandla sin älskare. Hennes biktfar har troligen dikte rat detta svar på mitt bref.5 Sir George kunde ej beberrska sin oro; han steg till häst och red ut för att skingra den. Klockan två begaf ban sig till Clemencias bostad; sefioran var ej hemma. Sir George kunde ej dölja den förtret som detta svar gjorde honom, och skydde ej att fråga hvert sefioran begifvit sig. Man sade honom att hon var hos sin tant, mar: kisinnan de Cortegana, och han skyndade dit. — Clemencia hade nyss anländt och Con stanein, som bemärkte hennes ovanliga blekbet frågade deltagande om hon ej mådde väl. Jo, fullkomligt väls, svarade Clemencia, Cmen menniskan, liksom väderleken, är ofta ombyrlig, till utseendet åtminstone.4 tAck, min dotter, sude den stackars mar kisinaan. Tänk om du vore så sjuk som ag. : Som ni i stället kunde blifva frisk, min: sant, hura gerna skulle jag ej byta med er. Pepino visade sig nu i dörren med högst vigtigt utseende. När det en här igen, sade han. (Forts. följer.)