med Polen, såframt man ej förhindrar detta med våld. Längtifrån att fördölja våra opinioner är det tvärtom i dessa opinioners namn som vi afslutat värt förbund, och då centralkomitt0 i Warschau önskade närma sig 088, skref den till oss och förklarade på förhand, att den godkände de båda hufvudprinciperoa i vårt program. Polen?, yttrade komiten, Serkänner vid denna uppresning böndernas rätt till den jord, som de odia, och en absolut rätt för hela folket att sjelf förfoga öfver sitt öde. Med en dylik förklaring af principer kunde komitns medlemmar framhärda i sin önskan att åt Polen återgifva dess gamla gränser. Polens defniog har aldrig af polackarne blifvit erkänd; hvarföre skall det då på förhand försaka sina fordna provinser utan att känna och ntan att ha rädfrågat b.folkningarnes vilja? De kunde t. ex. gissa, att guvernementet Kiew icke skulle vilja förenas med dem; men tillkom det väl dem ait sjelfva förar tillkännagifva detta. Ungefär vid samma tid, nemligen förlidem höst, ha trenne bref från ryska officerare , som skrefvo till oss från Polen för att af oss begära råd, satt oss i tillfälle att änn un en gång tydligt och i detalj uttrycka vå r mening och att förklara, att vi gifvit kor. tån handen i enlighet med de här ofvan ar tgifoa principer. Hvilken handling, hvilket ord kan ni väl anföra såsom bevis, att Bakunin skulle ha förrådt sina principer? Hvil-ken artikel, hvilket uttryck i Kolokol kan ni väl anföra, der frågan om provinserna skville ha blifvit på förhand uppgjord? Ni säger er bestämdt veia, att Bakunin afgifvit vi esa höstidliga löften. Nå väl. Visa oss då dessa. Jag förmodar icke, att ni betr oktar såsom bestämda bevis ord af en särskild korrespondent4 till någon tysk täidning, som skrifver sina korrespondenser från Stockholm å närmaste ölstuga? Kom ytterligare ihåg, min herre, att ni yttrar allt detia under krigstid, i ett ögonblick då polisens agenter uppegga Ryssland till en blodig patriotism, och der denna polis svänger omkring sig med, om icke vapen, åtminstone adresser. Är det väl då mod och heder uti att i ett dylikt ögonblick, 0å handtlangare sådana som en Pavlow och en Waloview sätta de vildaste passioner i rörelse, sätta menniskor som 1iro på edra ord i harnesk emot en man, hvilken, om han ej delar edra åsigter, dock handlar efter ålen djnpaste öfvertygelse; en man som, om han ;ck ej är ense med er, åtminstone äl ryska folket med passion; som aldrig Obi rat hvarken för bödeleyxan (och eu sådan har varit bokstafligen lyftad öfver hans !ouf;vud), eller för bojor och fängelse: som 13y88 lemnat sin långa landsflykt, och nu gätt att trotsa en ny fara. Hvilka invändningar ni än häremot må göra. ett dylikt beteenwle ;kan icke försvaras. Ni ser nu hvarthän pratriotismen kan leda er. Le Nord öfversätter Dagens ariikiar på samma gång som mtdrag ut Moskwas Gaszetie; Journal de S:t Feersbourg egnar deråt loford. Och dessa ar iklar äro skrifoa utan några egeunyttiga: sidublickar, af ren fosterlanaskärlek! Det är då icke utan skäl som jag, alltsedan jag börjjat andas, älskar ryska folket och afskyr patriotismen såsom den sämsta, den förhatligasie bland alla dygder. Ja mina herrar, I simmen i ett träsk utan djuplek och er oberoende patriotism har på eit så oförsigtigt sätt närmat sig den officiella patnotismen, att äfven den förra, sedd på afstånd, tyckes bära den röda kragen. Fanatismen hänför er till den grad, att det för er ej längre gifver hvarken någon objektiv sanning eller något tfriit omdöme och att I ej längre ären i stånd att höra hvarken hjertats eller förnuftets röst. I inbillen eder, att I längre fram skolen kunva ätertaga dessa eftergifter, men detta längre fram är ganska aflägset, och under vägen måste pi icke rllenast håla er på samma linie som bödlerne, som den gräslige Murawiew, utan ock gifva dessa edert understöd. I hatven nu kommit derhän att ej längre kunna medgifva, alt er motståndare är någonting annat än en brottsling. Det var likväl en tid, då, Smidtunder det vi söndersleto hvarandra i tidningsartiklar, vi lika litet betviflade våra motståndares lågande kärlex för Ryrslavd som dessa hyste något tvifvel om vår kärlek för detta land.4 Det var en tid då dessa ord väckte ett för mig dyrbart sympatiskt äterljud. Nu äro uiderna förändrade. Nu kallar man o08s för:rädare. Vi äro likväl stådse desamma. Vi hålla oss ännu på samma linie som 1861, Ssilnaden är blott den, att då kören nu sjunger något lägre än 1861, våra solostämmor imshända tyckas vara mera dominerande än fordom. — Förskräckelsen har skingrat de svaga, exaltationen de tunatiska, ja till och med dessa eländiga herrar, som aldrig hvad folket lider, som smädat bonden för att rättfärdiga sin egen maklighet och epi-kureism, som förflyttat sin sysslolösa tillvaro från den ena ändan af Europa till den andra utan att ha reda på hvad som tilldrog sig i Ryssland, under det att vär tanke oatådigt och med en feberaktig spänning följde emancipationens alla detaljer — äfvem dessa ha med en patriotisk förtrytelse dragit sig tillbaka ifrån oes. la vi då icke rätt ait brista ut i skratt, ett föraktfullt och iharmset löje? Vänta er således ingen ärger från mia sida. Mitt samvete är lugnt, min kärlek för ryska folket orubblig; och hvad vore väl :g utan denna kärlek? Den passionerade, den poetiska sidan af min tilivaro liggex helt och hället i denna kärlek och i de förhoppningar som jag på densamma byggt. Detta gör, att j.g hutar deras Petersburg och edert Moskwa och hela detta förhatliga arrike, hvars pulsslag motsvaras af ett vana Anh hvaro ceorar äran an ekvmå