ska ordspråket ni i ert bref åberopar, antingen Cescer eller intet4, antager jag de sedsare ulternativet. tFörut var detta en aning; i går vari det en möjlighet; i dag är det ett oåterkal-leligt beslut Clemencia Ponce.4 Derpå skref hon ännu en biljett; den in-: nehöll blott dessa ord: Pablo, jag önskar se dig här; i hvad af sigt skall du, om du bryr dig derom, muntligen få veia af din kuan Clemencia.4 Då sir George, hvilken, som man lätt gissar, icke lemuat Sevilla, af sin kammartjenare erhöll underrättelse om vicomtenafresa, åograde han bittert det bref som han skrifvit till Clemencia i ett ögonblick. då svartsjuka och reted egenkärlek kommit honom att glömma alla betänkligheter sam visa sig sådan han verkligen var. Icke dese mindre anade han ej buru djupt han sära: det hjerta som älskade honom. Han förstor ej eps dess smärta, utan dömde det efter sitt eget, endast känsligt för de sår som till fogades fålävgan eller egenkärleken; eljes skulle han gerna med sitt blod velat utplåna uttrycken Snunnelik oskuld, kristna vestaler? och anspelningar på hennes biktfader, hvilket allt han väl visste skulle stöta Clemencias religiösa grundsatser. Han tröstade sig dock, under det han skyndsamt slutade ein toilett, med den tanken att han var äl skad och att en qvinna icke motstär böner och tårar af den man som är henne kär. Hen skyndade till Clem: neias boning, der man dock sade lonom alt sefiorsn ej be fann sig väl, och icke emottog något be sök. Detta gjorde honom väl mycket missnöjd, men vid närmare eftertanke fann han det vara bäst att ej äterse Clemencia för: än hennes förmodade harm hunnit afsvalna. På eftermiddsgen vid vanlig tid återvände han och erböll samrma svar. Detta var på en gång två svåra motgångar: först att ej lå träffa Clemencia och att dertill ej veta hvar man, uten att blifva uttråkad, skulle tillbringa afionen. — Sir