i fråga om bristande takt eller artighet, var hon dock för stolt och för rädd om sin vär dighet såsom qvinna för att täla oförskämdheten. Clemencia, djupt sårad af detta bref, ecådant att aldrig någon at hennes landsmän skulle kunnat vara i stånd att skrifva ett dyhkt, inneslöt sig i sitt rum, på grund af ett illamående som ej var diktadt, och tillbragte der de bittraste stunder af hela sitt lif. Hon genomgick i sitt minne alla de tankar och känslor som sir George i sina samt:l med henne öppet lagt i dagen, och med hela kraften af sitt klara förstånd och ofövillade omdöme, bortryckte hon den glönsande slöja, hvarmed hepnes kärlek dolt hans brister. Oh4! tänkte hon, sedan hon slutat denna grymma undersökning ef sitt eget hjerta, och den svaghet hvartill det förledt henne, 4oh, huru vära har jog ej varit att, af fri vilja, och lockad af en kärlek som pu nästan synes mig vara en synd, förena mitt öde med en man, som föraktar dygden och religionen, och eom med ett hånleende på: pperae talar om sin kärlek. O, vicomten hade rätt, dä han sade att vär förening skulie likna ett förbund mellan döden och litvet.? Så höjde eiz slutligen ur denna strid mel-Jan förnuftet och jassionen den qvinliga stoltheten stark ock klar, likt tt varnande:; ljus på den klippiga strand, mot hvilken känslornas svallande vågor brötos och uttömde sin sista kraft. Hennes ädla, rena, qvinnovärde, hennes upphöjda känslas se-; ger, gjorde det beslut hon fattat, bestämdt och oäåterkalleligt. i Ja, fader! utropade hon i det hon fat tade pennan och beredde sig att skrifva; jog har icke glömt ditt sista råd: om en strid uppstår mellan förståndet och hjertat, så Jåt det förra segra. I Och med stadig band och iuguadt einne skref hon följande biljett: vÖfeertygad om lämpligheten af detspan