i alt se en man lida för er skull. Hoa er, Clemencia, fiones endast uppriktighet och godhet; den kärlek ni väckt utan att veta eller önska det, afslär ni utan förakt eller segerglädje. Det skulle vara svårt att afgöra hvilket kos-er är skönast, er själ, ert hjerta ellur er yttre personlighet. Ja, Clemencia, ni är ett privilegieradt väsende, som jag var poz lyekl.g att lära känna och värdera, men af hvilket jag var nog olycklig att ej kunna göra mig iälskad.4 Med dessa ord uppsteg de Brian, fattade Clemencias hand, som han vördnadsfullt kysste och tillade blott: Farväl... ..... Clemencia !X Han gick och lemnade Clemencia i ett tillstånd af oro och förvirring, som var så nytt för henne att hon skyndade in i sia sängkammare, stängde dörren, nedkastade sig i soffan och började bittert gråte. Q, min Gud!4 tänkte hon, är detta den kärlek som man så mycket prisar och som vinnorna äro så stolta öfver att väcka. Huru? dessa män, som kunde hafva varit mina vänner, fly mig eller förvandlas i tyranner blott för det de älska mig? Skulle detta deras handlingssätt bevisa kärlek? Månne icke snarare egenkärlek? Dömde veomten så hårdt om sir George endast ef svar:sjuka, eler var det haps samvetsgranna öfvertygelse som talade? Aro sir Georges bitira uttryck endast en obehaglig vana elker tänle: han också hvad han säger? Skall han bedja mig förlåta. eller in b:llar. han sig blott att han älskar mig? itan reser! Skall han återvända? Under dessa och dylika tankar förflöt natten och följande morgon erhöll Clemen: cia ett bref, skrifvet på franska, hvars innehäll vi skola meddela våra läsare. Deita bref hade sir George skrifvit föregående afton. ännu under inflytande af den svartsjuka rede hvari vicomtens besök och Clemencias fasthet att ej gifva vika för hans besynnerliga fordringar försatt honom: Hans vanliga likgiltighet eller flegmea hade