Aftonbladet – 12 augusti 1863, sida 3

Oh, Clemencia, förlåt den blick jag kastat i djupet af ert hjerta, öppet och rent som en lilja. Förlåt mig att jag ser er framtid för mig, lika klart som ert förflutna lif. Det är ej af djerf nyfikenhet, det är af det ömmeaste deltagande jag tillåter mig detta, och jag hoppas att mina ord ej skola såra ens den finaste grannlagenhet. Hvad jeg förutsåg bar inträffat; ni älskar honom. Ni älskar denne kalle, bjertlöse, egoist; hård och känslolös, som biott en engelsman kan vara. Ni äskar honom; hvarföre? Gud allena vet det! tSefior vicomte, sade Clemencia, tvänskapen gifver er ej de rättigheter ni åberoper, och jag ver ej hvad som eljest skulle förmå er dit inträvga i mina hemligheter eller bedöma mitt handlingssävt. Olemencia, för himlens skull! utropade vieomten, tbibehåll ej med mig, er bästa vän, denna iskalla ton. Den, som dyrkar, som tillber er, så som jag, behböfver ingen avunan rättighet att tala med hjertat på läpparne, än högtidligheten af det ögonblick som afgör hans framtida öde och som... som skiljer oss båda... för alltid !4 Ciemencias förvåning hindrade henne att Svara. (Forts. följer.)