Aftonbladet – 12 augusti 1863, sida 2

hvad jag sade, framgick helt naturligt ur det ämne, hvarom vi talade, det är nu uttömdt, men det bedröfvar mig att det så föga intresserade er. Min Gud, tänkte Clemencia inom sig, hans bjerta tyckes vara dödt för allting. Hvarken fosterlandskärlek eller barnslig tillgifvenhet, hvarken vänskap eller välgörenhet eller ens religionen väcker någon motsvarande känsla hos honom. Och likväl är han så rikt begåfvad. Talanger, ädelmod, ridderlighet, äro honom medfödda. Skall han då, han som eger ett så öfverlägset förstånd, en så ovanlig bildning, som sett allt, känner allt och kan bedöma allt, skall han af allt detta endast skördat ett kal!t och stolt hjerla, en falsk åsigt of lifvet och förakt för religionen? O, min Gud! hur jag bölvar för honom. Ar han då så affägsen från dig? Ack ja, han följer en väg som han tror vara sanningens och som han ej vet hvarthän den leder! Dessa tankar, som med blixtens hastighet jagade hvarandra, öppnade en afgrundför Clemencias öga som hon ej anat, och som uppfyllde henne med fasa. Hennes kärlek var dock för stark, för att hon med lätthet skulle draga sig tillbaka; hon hade aldrig älskat någon annan än denne man; det föreföll henne som om brännande tårar fallit på hennes hjerta. Skulle hun, tänkte hon, som är så upplyst, vara så otillgänglig för skäl och grunder och skulle hans köld ej gifva vika för hbjeriats varme öfvertygelse? O, om jag kunde besegra hans afskyvärda 1ogik och vädja till bans bättre känslor! Då hon sålunda skådat ned i sin själ och sett hur henn2e3 kärlek cer lågade, ren och klar likt en offerflamma, fattade hon sitt beslut och sade med en varm blick: