mencia, men uppriktigt sagdt så har jag aldrig funnit något nöje i denna vänskap. Ni har kanske ej varit i tillfälle att tjene någon af dessa vänner ?4 Tjena dem, nej, men penningar hafva alla länat af mig, utom turken och kardinalen, som äro rikare än jag, och don Galo som aldrig bedt mig om ett lån. Jag skulle med mycket nöje se om er vän ville göra å samma sätt som de eandra. tPando har aldrig i sitt lif lånat pennin gar, han är ej tillräckligt fashionabel der för, men om ban behöfde ett lån så har han äldre vänner, sir George, som skulle blifva missnöjda om han föredroge er framför dem. cHuru stor är hans lön ?5 tSju tusen realer. Ni skämtar? Nej visst icke. Siv George utbrast i ett så hjertligt skratt, att Clemencia ovilkorligen måste instämma deri. Men säg mig Gå hvarföre talet sju tusen så uppväcker er skrattlust? frågade hon slutligen. ?Det är jemt hälften så mycket som min kammartjenare har i lönX, svarade sir George ännu skrattande. Och det finnes verkli gen män nog stora stackare för att aldrig kunna arbeta sig upp ur en sådan pöl? Så overksamma att de åtnöja sig med så inskränkt utrymme? Jag skrattar dessutom, Clemencia, när jag betänker att dessa he dersmän, dessa små embetsmän, komma och besöka ert och andra förnäma hus, och mottagas, åtminstone här, med samme artighet som alla andra. stället för denna kritik4, utropade Clemencia lifligt, skulle jag ej velat höra det högsta beröm! Välsignadt det land, der så enkla, vackra och gästfria vanor äro rådande och hvarest icke herrskar den oför