förvåning och denna känsla var för mig inoen njutning, den stod ejiringaste samband med mitt inre, och den enda tanke som derat uppstod hos mig, var denna: Huru öfverdrifva ej poeterna allting !4 Och det huskga lifvets glädje?? sade Clemencia, utan att sjelf veta hvarföre hennes hjerta vid denna fråga sammanpressades. Ni vett, svarade sir George leende, att jag är ogift. Jag tror också att man ej bör gifta sig förr än man samlat sig en god del verldserfarenhet.t cÄr då denna erfarenhet nödvändigare för den gifte än för den ogifie mannen ?4 Utan tvifvel; fransmännen, som vi måste i allt erkänna såsom våra mästare, hafva ett ypperligt uttryck för att beteckna giftermål, de kalla det: faire un fin.? : Det vill med andra ord säga att då man ej längre är ung och då man finner lifvet ledsamt, sä bjuder man en ung flicka att dela sitt öde, blifva sällskap, rodocka eller sjukvåkterska, allt efter omständigheterna, är det så? Ja, då man ej mera finner nöje i något annat, så blir man familjefar. Clemencia kände sitt hjerta såras af allt hvad smärtan har bittrast, allt hvad motgängen har förödmjukande. IHon forifor dock att fråga: Ni har således förlorat er mor? sNej visst icke. Hon lefver ännu. Älskar ni henne då icke ?4 Jo, på samma sätt som hon älskar mig.4 tHvar bor er mor nu, sir George? Jag vet icke, jag tror nästan att hon är i Italien. vOch er far?? Min far var general och stupade i Indien, sedan ban från Tippoo-Sahib röfvat omätliga rikedömar.