Aftonbladet – 10 augusti 1863, sida 3

af heder endast slåss för en god sek, och det skulle min icke vara. Den upprättelse jag ämnar gifva, består i bekännelsen att det jag nyss berättade var min egen uppfinning, och att jag alltid och öfverallt endast hört loford öfver den tappre chefen för lancierregementet. Derefter erkänner jag mig bafva berättat denna historia endast för nöjet att öfvertyga sällskapet det sefior officeien är en sann och verklig vän, som hvarken genom tystnad bekräftar ell-r utan motsögelse låter i sin närvaro berättas något ofördelaktigt om sina frånvarande vänner. Med hvilken glädje skulle viicke här nedskrifva att på dessa ord följde ena aktningsfull tystnad och att officeren hjertligt fattade sin motståndares hand, erkännande sig besegrad af hans iädelmod. Men som vi semvetsgrannt teckna verkligheten, måste vi bekänna att detta ej var händelgen. Ivårt land sympatiserar man mera med tapperheten och modet än med klokheten och förståndet, äfven om detta sednare följes af den upphöjdaste finkänslighet. Derföre blef också ett muntert skratt enda följden af don Galos ord, och den som gaf tecknet dertill var ingen annan än den unge, häftige officeren, som fann sig så road af det sinnrika i don Galos sätt att försvara sina vänner, att han alldeles glömde det ädla deri. Don Galo, som handlade efter eitt goda bjertas instinkt och som ej så noga undersökte sina bevekelsegruntder, var fullkomligt tillfredsstälid med den lilla trium! hans egenkärlek erhöll i den munterhet och de utrop som hördes från alla sidor. Rätt, rätt, Pando! Det var ett godt sött att slå sin motståndare.s tpefye don Galo, som afväpnat Herkules och visat att klokhet göller mer ön styrka.f