Aftonbladet – 10 augusti 1863, sida 3

Sefior de Pando, sade officeren, jag är fullkomligt nöjd med den upprättelse jag erhållit samt förklarar mig besegrad, en sak hvarötver blott ni och damerna kurna skryta. Don Galo knäppte oupphörligt upp och igen öfversta knappen på sin väst, smålog förnöjdt och fläktade ursinnigt med en solfjäder af elfenben. År det af ytlighet eller orätlvisa som vårt sällskapslif alltid med ett slags förakt bebandlar den person, som är behäftad med en svaghet eller som derigenom gör sig löjlig? Äfven de som äro elaka, lastfulla och nästan vanhederliga, uppträda bredvid en sådan person med den öfverdrifnaste öfverlägsenhet. En svaghet eller löjlighet borde pldrig nedsätta någon. Hvem af oss har icke någon gång gjort sig löjlig? Och om ej så är, skall det då aldrig kunna hända oss? Om den prydlige sprätten, hvars personlighet uppfyller alla modets fordringar, emåleende öfver andras löjliga utseende skulle spinna sig in i en puppa, för att sedan bräcka dess -skal, månne icke resultatet då blefve att han såsom fjäril insveptes i puppan och såsom larv ginge derutur? Eller, med andra ord, att det är endast modets kortlifvade inflytande som räddar honom fän att blifva löjlig, och att, om han ej samvetsgrannt föjer dess vexlingar, är han utan barmbertighet lemnad åt det rys liga ödet att blifva beskrattad. För öfrigt hafva nästan alla store män varit behättade med någon löjlig svaghet; och sjelfva Voltaire, denne satirens konung, var ej fri derför. Låtom ss derföre hafva öfverseende med andras svagheter; de förringa ej en menniskas verkliga värde och böra aldrig för