Aftonbladet – 7 augusti 1863, sida 3

Söderstedt, samt å domstolens: v. häradshöfding Nordenfalck, amanuensen magister Wieselgren och notarien Billing. Polisbragd. Ransakningen angående våldet mot poliskon: stapeln Per Lindström fortsattes i förgår i poliskammaren, dervid sådana omständigheter före kommo såväl mot honom som polisöfverkonstapeln Talen, att Lindström förklarades afsatt från tjensten och Talån tills vidare skildes från tjenstgöring. Vi meddela här nedan en närmare redogörelse för sakens sammanhang. f ett föregående referat är bekant, attlifgardisten Ljunggren, vid ryttmästar Peyrons sqvaI dron, blifvit angifven för våld mot Lindström. i Derom upplystes vid första ransakningstillfället, att Ljunggren en natt i slutet af förra månaden passerat genom Berzelii park, hvarest han påträffade en tegelslagare vid namn Appelqvist, sittande å en bänk och samtalande med trenne oliskonstaplar, hvilka Appelqvist, enligt hvad junggren uppgaf, skulle trakterat med bränvin. Ljunggren hade äfven slagit sig ned å bänken samt blifvit af Appelqvist bjuden att taga sig en sup med. Flaskan hade, enligt Ljunggrens utsago, gått laget omkring minst trenne gånger, och hade Ljunggren under tiden lagt en bok samt sin snusdosa, med deri förvarade 70 öre, bredvid sig. Efter en stund aftlägsnade sig två af konstaplarne, men Lindström stannade qvar och pratade, och under samtalet uppstod fråga, om någon hade snus, hvartill Ljunggren genmälde, att nog häde han dosa, men intet snus. Han skulle nu se efter nämnde pjes, men denna befanns då försvunnen, och man började leta efter densamma. Lindström gjorde i detta ändamål ett slag omkring platsen och återkom med dosan, under uppgift att han hittat den, men penningarne voro borta. Under tiden ankom till stället polisöfverkonstapeln Talen, till hvilken Ljunggren nu yttrade sin förvåning öfver händelsen med penningarne, men i stället att närmare taga reda på denna angifvelse, tillsade Talen först-Appelqvist att gå sin väg, hvarefter han befallde Ljunggren att följa honom och Lindström till kasernen, en åtgärd som, ehuru alldeles godtycklig, Ljunggren likväl efterkom. Lindström, som ville befria sig från misstanken att ha tagit penningarne, er: bjöd sig att undergå visitering, men äfven detta motsatte sig Talen under någon slags förklaring öfver sin kamraäts ofelbarhet. Ljunggren affördes sålunda till kasernen, och dit anlända, gick Talen in i vakten på några ögonblick. Då han utkom, fann han Lindström liggande å gården, illa slagen och svärt blödande, så att han måste till fältskärsstuga afföras. Ljunggren var försvunnen. Talen bestred att konstaplarne förgripit sig på Ljunggren, och denne nekade i sin ordning att ha slagit Lindström. Dessa upplysningar vunnos vid första ransakningenstillfället. Polismästaren förordnade att Ljunggren skulle hållas häktad i regementets fängelse. Majorsförhör hölls härefter med den tilltalade, då han vidgick att han slagit Lindström, men att detta skett först sedan poliskonstaplarne våldfört sig å honom. Härom upplystes vid fortsatt ransakning i poliskammaren af lifgardisten Karlsson, som af Ljunggren åberopades, att då poliskonstaplarne kommit med Ljunggren till kasernen, hade Ljunggren begärt att få gå in dit efter sin permissionssedel för aftonen. Detta hade blif-: vit honom förvägradt, och hade Konstaplarne, under yttrande, det vore väl tusan djefiar om vi inte skulle få dig med, med våld sökt föra honom in i vakten, dit Ljunggren ej velat medfölja förrän han hemtat permissionssedeln. Enligt Karlssons uppgift, skulle Talen nu satt krokben för Ljunggren samt fattat honom i nacken, allt under det Lindström äfven höll tag i Ljunggren, och hade denne under detta vålds utöfvande fallit på knä. Talen hade derefter sprungit in i vakten, då Ljunggren lösgjort sig från Lindström samt i den uppretade sinnesstämning, hvari han råkat genom det honom tillfogade våldet, slagit Lindström till marken. Appelqvist, som hördes vid samma tillfälle som Karlsson, uppgaf, att han ensam anländt till Berzelii park, der han satt sig ned på en bänk och insomnat samt blifvit väckt af några konstaplar, som han trakterat med bränvin; att Ljunggren derunder tillkommit och deltagit i supandet; att två af konstaplarne derpå gått sin väg och Lindström ensam qvarstadnat, samt att Ljunggren derefter saknat sin dosa, som vid sökande påträffades af Lindström ett stycke från bänken, men tom. Slutligen hade öfverkonstaeln Talen anländt, som, då han fick veta, att junggren förlorat penningar och hört honom yttra undran öfver hvart dessa kunnat taga vägen, i stället för att söka utröna detta, bortvisat Appelpvist, som åtlydt tillsägelsen och gått sin väg, upplysande Appelqvist derjemte på framställd fräga, att konstapeln Lindström, vid tillfället varit väl beskänkt, men deremot hade Ljunggren ej varit rusig. Vid ransakningen i förgår vidhöll lifgardisten Karlsson, ånyo hörd, sin uppgift om händelsen å kaserngården, tillkännagifvande att en annan gardist äfven åsett uppträdet; men det oaktadt fortfor Taln att förneka, det han begått något annat våld mot Ljunggren än att han hållit honom i armen. Talen, tillf:ågad hvarföre han, i stället för att undersöka förhållandet med de bortkomna penningarne, bortvisat Appelqvist, kunde ej derpå lemna Fägor nöjaktigt svar, lika litet som han kunde nöjaktigt förklara orsaken hvarföre konstaplarne hemfört Ljunggren till kasernen, då denne hvarken varit full eller fört något oljud. Såscm skäl härför förebar Talen, att Ljunggren ej haft sin permissionssedel på sig i Berzelii park. Målet uppsköts derefter för inkallande af den lifgardist, som enligt Karlssons utsago äfven skulle åsett uppträdcet å kasernoården, och förklarade polismästaren att Ljunggren ej vidare behöfde i häkte hållas vid regementet.