Aftonbladet – 7 augusti 1863, sida 3

— Docenten Dietrichson skrifver från Rom: Det skandinaviska lifvet härstädes rörer sig mest på Monte Pincio och dess omgifningar samt i föreningslokalen vid Via de Pontefci. Frukosten i det gamla kafet vid Via Felice, kl. 9. Middagen hos Alessio i Quattro natione, der skandinaverna hafva sitt eget bord och der kyparen — Evangelista heter han — ypperligt förstår danska, när det ej alltför starkt afviker från italienskan. — Gif mig en spansk cigarr och eld. — 4Ja, svarar Evangelista på god danska. — Gif mig en kotlette. — tJas, — Gif mig min conto. — Jat. — tHvar har du varit så länge, Evangelista ?4 — Ja, svarar han allt fortfarande, det är det enda danska ord han kan, och med det kan han dessutom betjena tyskarne. Denna middag, eller efter andras uppfattning den andra frukosten, intages kl. 12 — den tredje måltiden intages kl. 6, likaledes antingen i Quattro natione eller i det så kallade tyska köket vid Piazza Barberini — och så är arbetet förbi. Aftonen tillbringas om vintern mest i föreningen, hvars fysionomi vexlar för hvarje år, eller i Busalokneipen, der det goda vinet florerar, eller i Trevikneipen, der Broccolien växer. Detta är den yttersta sidan af dagsverket, de tider af dagen då skandinaverna samlas. Hvarje lördagsafton komma de här bosatta familjerna med deras fruntimmer till föreningen, och den kan stundom utveckla en särdeles hflighet — ja till och med elegans, när påsktiden sänder oss för åtta dagar en hel härskara af kammarjunkare och grefvar och baroner. Glanspunkterna äro musikaftnarna, som hafva en ganska privat karakter, men ofta kunna erbjuda förunderligt vackra saker, när en vacker qvinnoröst väcker längtan efter hemmet genom att med silfverrena toner mana fram våra folkmelodier, och enhvar särskildt drömmer sig hem till norden. Det är denna stämning, som koncentrerar sig vid skandinavernas julfester, af hvilka så många skildringar förefinnas, att jag här kan förbigå dem. Då kommer der ett eget vemod öfver nordboerna; från rosorna på Pincio och från de gröna lagerträden längta de hem till isen och snön — och till den upplysta stugan. Då komponerar konstnären en nordisk vinterbild, skatiden sjunger om julen derhemma, och man vandrar med ljus genom gatorna, för att höra vigiliemessan i Maria Maggiore; men när den verkliga krubban bäres i procession öf ver basilikans präktiga golf, under facklors glans och munksång, då sticker bilden af nordens innerliga, f edliga, enkla barnafäst bjert, men vackert, af för hans själ mot denna tomma prakt; då är det ett af dessa många ögonblick, då Italien gifver honom sin rikedom och sin skönhet, medan norden gifver honom sitt allvar och sitt djup: då är det som han i tanken med sitt verk smyckar sin moders panna, och i alla händelser drömmer han om att smycka den, när han träder ut i den kyliga morgonen, der julstjernan blinkar på det mörkblåa hvalfvet, och det är stilla som i hans eget inre.