Aftonbladet – 5 augusti 1863, sida 3

res Till Prias Amadeus af Savoyen. (Välkommen och Farväl!) Välkommen kungason, välkommen var Till våra stolta fjäll och sköna dalar! Yår underbara tid så mycket har Uppå sitt hjerta, som i våra dar Till södern och till norden talar. Ej är det blott naturens prakt och glans Som med sin trollstaf nu vår själ beröra ; Låt Arnodalen binda på sin krans, Och Mälarns böljor dansa luftig dans! — På tidens snabba gång vi höra. Europas åskor samla sig igen, Ur molnen bryter snart noz kanske flamman ; Det heter nu: att söka upp sin vän, Det heter då: att strida såsom män, Det heter jemt: att hålla samman. I norden kämpats har en seklers strid, Der vi för menskorätt ha svärdet draget; Men hvad vi äa förlorade dervid, Gick lagerhöljd vår fana ur hvar strid Ja lagrad — sjelft i nederlaget. Än är ej striden slut, den hvilar blott. — Det gifvas minnen, som man aldrig glömmer, Förluster, som till hjertats djup ha gätt Och åskluft finns, som icke utbrott fått, Fast blixten sig i molnet gömmer. Går striden åter lös, vi helsa den Och spänna bältet med sitt svärd kring medjan ; Det gamla Göta lejon lefver än Och främst i ledet skall man se igen En Carl, den femtonde i kedjan. Ej längesedan, se! Italien stod I rök och dam bland kulor och bland lansar; Det var en jagt, så vild, en lössläppt flod, Som brusade af inre kraft och mod, Uti en skog af lagerkransar. Italien stred, i striden stolt och fri, Mot öfvermakten, bördig från århundra. Man såg en kung, följd af ett folk, deri, So a ville stort, som ville enigt bli; En härlig syn, värd att beundra. På händelsernas skiftesrika våg Brann svärdet, kastadt emot barbariet; — 1 hugstor kraft det romaranda låg: Som blixt och åska man i spetsen såg Emanuel och Lombardiet. Ur stormens raseri — en sol det log — Att döden sjelf med solsken liksom smycka: Fast jorden bäfvade och härjarn slog, Framåt med hurrarop cohorten drog, Följd utaf Cesar och hans lycka. I slögters bröst, vårt rätta panteon, Bland stora minnen växer tidens tanka; Kan den förintas? Nej. långt derifrån. — För folkens kraf ej ens Napoleon Diktera kan ett Villafranca. Framåt det gick. Allt eger gräns och hamn, Men först vid målet. Segrarn är diktator. — Mot Garibaldi, i Emanuels namn, Neapel öppnar jublande sin famn. — Italien är triumfator. Satt Svea på sin klippa högt i nord, Af fröjd och glädje hennes hjerta svällde ; Hvart kraftigt svärdshugg, hvarje manligt ord Ett eko hade i vår fosterjord, Som om vår egen härd det gällde. Har dock, Italia, ren ditt mål du nått, Skall förrn du hunnit det kanske du ge dig ? Dock nej, Vesuven du till hjerta fått. — Din tron står än i Rom, der fö:r den stått, Din spira ligger i Venedig. I häfdens minnen folket alltid har Sitt samvete; det derför högt dem skattar. Om nånsin glömskt utaf sig sjelft det var, Ett minne — stjernlikt — genom själen far; Man springer upp, man svärdet fattar. På er en verld från Kapitolium ser, Utöfver oss syns Carlavagnen flamma. Det lif och anda, kraft och hållning ger, — Ifrån en stor och mäktig forntid ner Vi känna båda att vi stamma. I en triumfvagn står er genius der, Tre verldar hennes sköld, som slafvar bära ; Ett mindre epos vår historia är, Men, se! dess djupa, klara flodbädd bär En evig solbild: Sverges ära. Det stora lefver, lefver i hvar barm, Fastän dess dag med aftonvinden farit; Det eldar själen, väpnar bröst och arm, Gör mannen än i dagens strider varm; Vi äro också hvad vi varit. Fast fjerran skilda åt, som folk och land, En mäögtig kraft oss till hvarandra drager; För höga mål vi hafva glöd och brand En medborgs-krona knyter ock vår hand, Al samma ek och samma lager. Och samma inre Jif som yttre syn, Sig i Italien, som ock här, gestaltar; Ty samma evigt verkarde försyn, Med samma stråle eller blixt i skyn, Tiändt elden upp på våra altar. Er väg är gifven, vår är det också; Framåt oss nya, stora öden kalla! När trummorna en gång i norden gå, Italiens trummor svara deruppå; Till vapen gripa då, vi alla. Välkommen, prins, välkommen till oss var! Med kärlek Svea till sitt bröst dig slutit, Och då du åter nu ifrån oss drar En blomma mera ditt herbarium har, Den vänskap med vårt land du knutit. Tag ock ett redligt, trofast handslag med Till söderns fria folk från fria norden! I strid som lejon och som bin i fred Vi skola hjelpas åt att kalla ned En framtid utaf ljus på jorden! — Ridderstad. Rältegåirgsoch Polissaker.