Aftonbladet – 4 augusti 1863, sida 3

Väl förstod den erfarne psykologen att det hjerta, han sökte vinna, skulle om han sedan förkastade det, blöda af ett sår rom kanske aldrig skulle läkas. Väl visste han att det stod i hans makt att för hela lifvet jaga sällbet och lycka från den unga qvinnans stig, der hon vandrade ren, ljuf och strålande såsom morgonrodnaden, tillitsfull och värnlös såsom sanningen; men han tänkte ej derpå, och om hans tankar någon gång togo denna riktnipg, så tröstade han sig ungefär med de orden: Bah, ingen dör numera af kärlek, och bon är alltför god katolik för att taga lifvet af sig.4 Om don Galo kunnat genomtränga engelsmannens, tankar skulle han förvånat sig öfver att en så utmärkt person kunde vara så enfaldig. Viecomten skulle deremot förvånat sig öfver att Albions stolte son ville så nedsätta sitt eget värde, för att vinna en seger, hvars frukter kanske skulle blifva ganska bittra. Om -Pabl!d anat sir George Percys. tänkesätt, så skulle den hederlige och häftige spanioren troligen helt enkelt med egna händer strypt honom. Efter vicomtens enkomst, som till hans olycka skedde sednare än engelsmannens, blef den sednare, som såg att Clemencia på de Brian gjort ett ännu djupare intryck än på honom sjelf, mycket angelägen att förvissa sig om det företräde han trodde att Clemencia visade honom. Hans känslor undergingo en stor förändring. Han ansö med skäl vicomten som en farlig medtältlare, och Clemencia, älskad af en sådan man, visade sig för honom i en fullkomligt ny dager. Oron öfver en rival, sådan som de Brian, verkade som en elektrisk gnista på hans utnötta känslor. Han beslöt att för intet pris i verlden läta en annan intaga den plats han trodde sig ega i Clemencizs bjerta. Jag måste, sade han till sigysjelf, upp: bjuda alla krafter för att värka och bemäk: ÖNA gnrn nn