Aftonbladet – 4 augusti 1863, sida 3

genom att ilta och skrifva i det kalla embetsrumma, der han hade sin plats. För fösta och enda gången tillåter jag mig hyse en annan tanke än er4, sade sir George, ty jag föredrager de fula framför de skina fruntimren. För dt slippa rivaler?4 frågade don Galo, mel synbart bemödande att eäga något rätt tigt; men ni behöfver ej frukta dem.4 Oh! jag gör det ej heller, don Galo; jag litar tillräckligt på demernas dåliga smak. Det är gi serföre. Det är emedan de fula vanigen äro mera godbjertade än de vackra. Sefiort, utropade don Gelo helt stött, shuru kan ni säga något dylikt i närvaro af Clemencia, som är ett det mest lysende bevis på motsatsen? 4 tUndantag bevisa ingenting, sefior. Och bland blommor, fortfor lorden, vändande sig till Clemencia, hvilka föredrager ni? Violetterna?, svarade Clemencia. Ah! ni sympatiserar med Napoleon? Nej, det är ej för Napoleons skull, men emedan dessa blommor föredrogos framför älla andra af en person, som var mig kärare än någon annan i verlden.4 Rernando Guevara?? frågade don Gale helt oskyldigt. Nej, svarade Clemencia, rodnande öfver den bekännelse hon nödgades göra, att någon annan varit benne kärare än hennes make — Fernando tyckte ej om blommor. Men el Abad, min onkel, som jag har att facka för allt, allt, älskade mycket violetter: Jag är visserligen ledsen öfver att de denna ärstid äro så sällsynia; jog saknar dem mycket, ty deras doft är mig en påminnelse om den ömme fadren, liksom de sjelfva äro en bild, af den anspråkslöse vise.4 Don Galo steg upp och tog afsked. Hvad, ni lemnar oss?4 frågade Clemencia förundrad. Jag går ..... men jag stannar ändå ... I mitt minne... alltid. (Förts.)