Aftonbladet – 1 augusti 1863, sida 3

het är ganska vidsträckt, och jag försäkrar dig, alt jag anser ingen med bättre rätt konna kallas en god och förträflig menniska, en fulländad caballero, än just Pablo. Clemenecia svarade ej, hon tycktes belänka sig på sitt svar, och en stunds tystnad inträdde. Slutligen sade Clemencia, med det hjertliga förtroende som hon hyste för den vördnadsvärde gubben: Onkel, jag hade trott att mitt lif alltid skulle framflyta så här lugnt och stilla; men om ni önskar, seiior, att jag skall utbyta min frihet och mitt sorglösa lugn mot pligtens stränga fordringar, att jag skall glömma mina fåglar och mina blommor för lifvets bekymmer och omsorger — då skulle jag hafva önskat att kärleken spridt några varma solstrålar i den tunga och tryckande atmosfer af pligter och bekymmer, som åtföljer äktenskapet.t Skulle du då ej kunna älska Pablo?4 Nej, sefior, jag kan aldrig älska Pablo annat än som min bäste vän, väst er. Då bör cu ej gifta dig med honom, min Clemencia ; dina illusioner skulle då alltid ställa sig emellan dig och din lycka, liksom den bedrägliga hägring,som visar vandraren i öknen inbillade oaser och lockar honom från den rätta vägen för att följa det falska skenet af en sällhet, som han aldrig finner. Ty verlden är en falsk siren, hvars sång öfverröstar klokhetens och för nuftets stämma. Men erfarenheten lärer oss dock slutligen att känna dess falskhet och taga oss i akt derför. Ja, erfarenheten lärer oss på ett ögonblick mer än all den vishet och klokhet som vi kunna inhemta och hvarmed vi anse oss så sturka, och en gång, Clemencia, skall äfven du finna sanningen deraf. Nej, min Clemevcia, gift dig ej, fcke nu, ty du skulle ej blifva fullkomligt