Aftonbladet – 1 augusti 1863, sida 3

om; men då jag ej kunde vinna din kärlek, ville jag att du åtminstone skulle minnas mig med aktning och tacksamhet för det jag...... befriade dig från en så stor uppofhing.4 Med dessa ord uppsteg Pablo, som ej längre förmådde beherrska sin smärta, och störtade ur rummet. Pablo! utropade Clemencia, djupt rörd. Om Pablo haft mera verldserfarenhet och menniskokännedom, så hade han utan tivifvel förstått begagna detta ögonblick, för att vinna ett hjerta, som var uppfyldt af beundran och tacksamhet emot honom. Men hans ringa tanke om sig sjelf, hans anspråkslöshet, hans finkänslighet hindrade honom -derifrån. Han stannade ett ögonblick i yttre rummet och öfverlede med sig sjelf om han borde vända om; och hvarföre? för att blifva öfverträffad i ädelmod? Det skulle ge ut som om alltsammans varit öfverlegdt. Skulle han mottaga ett hjerta der tacksamheten gifvit honom det rum, som kärleken ej förmått skänka honom? Och han skyndsde bort. Sedan den första häftiga rörelsen lagt sig, och Clemencia lugnare betraktade saken, insåg hon, att om hon äfven förut möjligen kunnat uppfylla Pablos önskan att qvarstanna vid Villa Maria, så var detta numera, efter den förklaring som mellan dem egt rum, alldeles omöjligt, bvarföre hon påskyndade förberedelserna till sin re-a. Pablo, å sin sida, som fruktade att ej kunna dölja den smärta som denna skilsmessa förorsakade honom, aflägsnade sig så ofta och så mycket som möjligt. Pablos förklaring af sina känslor, hade sålunda endast mellan bäda uppresi en ekiljemur, ett hinder för den uppriktighet som förut herrskat mellan dem som mellan tvenne syskon. Skut på andra deten.