Aftonbladet – 1 augusti 1863, sida 3

sina rum bortföra fåglarne, hvars glädtiga sånger plågade henne, lät ur sin trädgård borttega alla blommor, förebrådde solen dess klara, glada sken, som tycktes håna hennes smärta, och himlen, som låtit på jorden uppväxa sällhetens späda blomma, hvilken endast borde blomstra ofvan stjernorna. Knappast hade hon emellertid tillfrisknat och öfvervunnit den första häftiga sorgen förr a hon beredde sig att, enligt sin onkels nskan, begifva sig till Sevilla. Pablo, sade hon en dag till sin kusin, vi måste nu skiljas.4 Pablo svarade blott med en böjning på hufvud:t, han var beredd på dessa grymma ord. 4Det återstår mig blouX, fortfor Clemencia, tatt tacka dig för din aldrig tröttnande godhet mot mig, och säga dig huru smärtsam denna skilsmetsa förefaller mig.4 cOch sedan, framstammade Pablo. Sedan reser jag till Sevilla, till min tant, eåzom vär faderliga vän förordnat. Clemencia, sade Pablo, då du nu skall bosätta dig i Sevilla, behöfver du och kan med all rätt fordra af mis, såsom el mayorazgo, utbetalandet at den del i arfvet som du, eåsom min kusins enka bordt erhålla, så att du kan lefva så som din rang och det passande fordrar. Jag försäkrar dig, att jag ej vet hvad jag skall göra med mina stora räntor.4 För att lefva så som min rang fordrar, Pablo, har min onkel lemnat mig mer än tillräckligt; jag älskar icke prakt, den är mig tvertom moibjudande. Min onkel har lärt mig penningens rätta bruk till allmosor, som äro det öfverflöd vårt hjerta bör älska, och själens rätta storhet, som är barmhertigheten. Följ hans exempel, och du skall få se att dina ränfor e ens skola räcka till. Emel