Aftonbladet – 1 augusti 1863, sida 2

träffade honom vid bordet. Den stekta kal. konen rökte ännu på bordet, och hälften aj vinet qvarstod ännu i glaset, hvarur Juana druckit sin busbondes skål och önskat honom helsa och långt lif. Det skulle vara fåfängt att försöka beskrifva den sorg, som likt en dyster natt, sänkte sig öfver hela godset och den närbelägna lilla staden. Det var en sorg, djup och uppriktig, sådan som är obekant för dem som ej hafva sett den rike, den mäktige mannen använda sina inkomster, icke för att lysa, icke för att njuta lifvet eller för att gifva ton svm det heter, utan för att vara som en far, ett skydd för en hel befolkning af lägre klassen. Sålunda kom underrättelsen om don Martins död icke i tidningarne, men den gick som ett enda långt klagorop från mun till mun. Vid hans begrafning såg men icke en lång rad af gravna vagnar, men väl en mängd gråtande tjenare och fattigt folk. Vid hans graf höllos inga lårga präktiga loftal, men sllas ögon gjöto bittra tårar, och från allas läppar uppetego brinnande böner; öfver hans graf sattes ingen lysande grafvård med en stolt inskrift, uppsatt af en lärd latinare, men i folkets mun lydde hans grafskrift helt enkelt: Här hvilar folkets fader. Dofia Brigida var lugn i sin sorg, som det passade henne, den åldriga, hvilken nu såg det sista band, som qvarhöll henne vid let jordiska, brista, och som helt och hållet rffrade åt Gud sitt krossade hjerta. El Abad försökte ej att dölja sin smärta, ljup och helig som hans egen själ. Clemeneia och Pablo voro etrösiliga. Nu örst tyckte de sig förstå hela styrkan och ikedomen af den bortgångnes kärlek till lem. Clemencia, smältande i tårar, tryckte in fars kalluede händer mellan sina, som