Aftonbladet – 1 augusti 1863, sida 2

dagen efter hans död; ingen vecka förflöt heller utan ett besök i klostret hos doiia Brigida. Men innan detta års slut, voro el Abads dogar räknade. Allt sedan bans broders död hade hans krafter aftagit. Han kände sitt slut nalkas, och emotsåg det, såsora en senn rättfärdig, utan både oro och bekymmer. Någon gång betraktade han kanske med smärta sin Clemencia, som under årens lopp utvecklat sig till skön qvinna, men hvars själ var lika oskyldig, uppriktig och oerfaren, som vid sexton år, då hon utträdde ur klostret, Hvad skulle resultatet blitva af så fasta grundsatser, så gedigna kunskaper, tillsammans med så friska och jungfruliga känslor. ett så enkelt och uppriktigt väsende? MHvilketdera skulle segra om det uppstode en strid. Dessa tankar oroade honom, och hos honom uppstod, ehuru af olika orsaker, samma önskan som hos hans bror, den nemligen att före sin död se Clemencia och Pabio förenade. En afton således, då hen ej befann sig fullkomligt väl, och Clemencia, sedan hon öfver lampan satt en mörkare skärm samt omsorgsfullt tillstävgt dörrar och fönster, så att den kalla nattluften ej skulle intränga, satte sig vid hans säng, beslöt han, då han såg henne så glad och så föga anande den sorg som väntade henne, att bereda henne derpå. Min dotter4, sade han, jag tror att Gud genom dessa upprepade sjukdomsanfall, vill gifva mig tillkänna, att han snart skall kalla mig häritrån.4 Dessa ord föreföllo Clemencia såsom skarpa pilar; åtminstone smärtade de henne lika mycket. Jesus, seiior!4 svarade hon med osäker stämma. SÖ, sög icke så. Det är öfver