Aftonbladet – 1 augusti 1863, sida 2

. Ner oe fe kel KD HH Ånton Nielsens: Fra Landet, Billeder af Folkelivet i Själland. Jemförelsen skall onekligen ej utfalla till den danska författarens förmån; ehuru han har öga för det karak teristiska och poetiska i det behandlade äm net, är han uppenbarligen långt ifrån en så originel och begäfvad författarepersonlighet som det norska förlöttarinäan, har icke trängt så djupt in i det folklifs innersta, hvilket han vill skildra, och man kan säledes icke obetingadt betrakta hans seländska bönder såsom nationella typer i samma mening som de bergenska bönderna hos Magdalene Thoresen. Men ett företfäde, och detta ett tayc ket väsendiligt, har han: he K r det mycket djup hos honom, att han ej blott afbildar utsidan af allmogelifvet, utan äfven till en viss grad genomskåder menniskorna och framställer sammanhängande karakterstafior. Om också dessa säledesitke afspegla hvad som ligger djupast eller djuparei den danska nationen, så äro de dock sanna och träffande, så längt de räcka, d. v. s. de flesta af dem; ty en del af figurerna äro bortskämda af någonting sentimentalt, som ej tilihör den danska allmogen och som tydigen kommit från romanläsning. Förfatiaten, som skall vara en byskolelärare från Sorötrakten, har redan år 1851 utgitvit en dylik samling skizzer, hvilka lofvade godt, churu naturtroheten på sina ställen förledde honom till råhet. Den nuvarande samlinn är ojemförligt bättre och isynnerhet är en berättelse, Ole Ligeglad, intressant såsom en ypperligt teckna tafla afdansk sinemnhet och godt humör, hvilket bakom arghet och skenbar dolskhet döljer både ett godt hjertelag och godt törständ. Det egna i seder och tänkesätt samt i det yttre uppträdandet är mycket väl träffedt, och den utlåndniög, som vill studera den danska folkkarakteren, kan ha nytta af att läsa både böckerna, men man får blott, ssom sagd: är, icke tro att man bär har hela den danska karakteren, samt isynnerhet icke glöm ma, att Seland icke är Danmark; hos jutafne ökell man iiona en i många afseenden olika, en allvarligare, starkare, mera tungsint karakter, och man bör gerna ha Blcher vid eidan af Anton Nielsen, om man icke af denne skall förledas att bedöma danskarne skeft, Bland tre band berättelser af den fruktsamme författaren Carit Vilar, hvilka sågo ljuset sistlidet år, är en novell kallad Pantins Krönike, från svenskarnes vistelse på Jutland ären 1657—1660, isynnerhet af intresse i Sverge, emedan den stöder sig på histori ska källor och lifligt försätter oss tillbaka till den tiden. Men berättelsen förtjenar äfven i och för sig loford för den underhållande uppfinningen, för goda, om också temligen konturmässiga karakterer samt en kort, klar och anspråkslös framställning. Den anonyma författarinnan till En ung Piges Historie, hvilken förvärfvat vänner i Sverge ), har äfven i år utgilvit några Skizzser af Ilverdagslivet, hvilka väl utmärka gig genom samma värma och hjertlighet samt riktiga iakttagelse af hvardagslifvet och dess karakterer, som hennes förra arbeten, men likväl i det bela står efier dem till iöljd af uppiloningens brist på originalitet samt obetydlighet. Det omfångsrikaste och beiydiigaste danska novellistiska arbete från är 1562 är ovilligen Familien Nordby itre delar at Ewald, tll Waldemar Krones Ungdomshis Sistnämnda novell utkom är 1860. Båda dessa berättelser äro goda tidsoch folkskildrin och stå derjemte ovanligt högt hvad formen betr Bget för för lattaren är, att han icke är författare ex professo. Han visar sig uppenbarligen vara en verldsman, som tumiat mycket om i lifvet och är hemmastadd i de mest olika samhäll ser, äfven i de högsta, hvilka han derföre kan skildra med säkerhet och lif, och dem han skildrar med f; lek. Detta är någonting ovanligt i Danmark. Den danska adeln har under århundraden vida mera rekryterat sig från utlandet, isynnerhet från Tyskland, än från de andra folkklasserna, säsom fallet varit i Sverge och Eagland. Den danska adeln har derföre icke i allmänhet tagit synnerligen liflig del i den nationella utvecklingen, och i umgängeslifvet har den hållit sig strängt för sig sjelf. Det öfriga folket har derföre med rätta fattat en stark misstro till henne, och det har ej bidragit att förbättra förhållandet, att så till sägandes all framsiående duglighet nästan i alla riktningar, äfven på det politiska området, utgått från medelklassen, ja till och med från allmogen, under det att aristokratien hållit sig tillbaka, vare sig att den ej egt förimägor eller ej velat gå in på sakernas nya ordning. HKlyften har således snarare blitvit större än mindre sedan år 1848 När menniskor ej kanna hvarandra, komma de att litet misskänna hvarandra, och detta har verkligen till en del skett i afseende å sinnesstämniogen mot adeln; ett mäste man dock åtminstone medgifva, nemligen att den ingalunda stod tillbaka för de ölriga samhällsklasserna i itver eller uppoffringar för fäderaeslandets sak under krigeåren. Det är derföre icke ovigtigt, att en man med talent och verldskännedom, hvilken sjelf hör till aristokratien, fått lust att framställa karakterer och förhållanden ur denna sfer. Att hans tafla skulle vara alldeles trovärdig, torde väl vara något tvifvelaktigt; ty han samlar ett mycket starkt ljus på sina förnäma personer — isynnerhet finnes detiden sista romanen af honom en baron, som är ett så fullkomligt ideal. alt ban är nära deren att bli träkig. Men i hafvudsaken har han väl dock rätt uti, att det torde finnas långt mera humanitet, liberalitet, fosterlandskärlek och jemnhet hos hans ståndsbröder, än man i allmänhet är böjd för att förut . Och hvad som är det vigtigaste 4) Det bör dock anmärkas, att det var ett misstag, då den likaledes anonymt skrifna berättelsen Amalie Vardum, som på sin tid meddelades i Postoch Inrikes Tidningars följe tang tillskrafs författarinnan afEn ung Piges mesta troget efter naturen, och det finnes så li