Aftonbladet – 1 augusti 1863, sida 2

om hon velat derigenom återkalla den flydda Ilifsvärmen, och Pablo, ehuru lugnare än hon, talade dock ej ett enda tröstens ord, öfvertygad att sorgen bäst öfvervinnes, då hjertat för utan tvång öfverlemna sig deråt. Påföljande dag fördes den vördade och älskade gamles lik till sin sista hvilopiuts Hvarföre skall det så smärta oss alt öfver lemna åt jorden och förgängelsen de jordiska qvarlefvorna af dem vi älskat? Vi veta ju att själen flyr derifrån och tager sin boning i Guds gårdar, i den evige Faderns rike — och dock, hvem älskar ej äfven denna själens hydda? Hvem har ej med kärlek betraktat den hand som en öm fader välsignande lagt på vårt hufvud? Hvem ken glömma en älskad moders ljufva ögon? Då de första sorgliga dagarne flyt, kommo andra, då sorgen, utmattad af sin egen häftighet, ej mera finner näring inom det trötta hjertat; då ögonen, som ej mera ega några tårar sjelfmant sluta sig ; verna, spända till det yttersta, slutligen förslappas, och sömnen vinner sin första seger öfver den kämpande kroppen. På de djupa suckarne följde en dyster t stnad; på den feberaktiga oron ett hemskt lugn; alla tankar voro mörka, och alla menniskor i huset svartklädda. Hvardagslifvet och dess bestyr kunde emellertid ej försummas; det trängde sig in i de sorgsna tankarne, de dystra betraktelserna, och snart framkastade det frågan: Hvem är nu herre till detta stora gods? Sorgliga erfarenhet! Bedröfliga verld, som ej ens gifver smärtan rättighet att glömma och tilbakasätta dess intressen! Dofia Brigida hade till el Abad Jemnat alla nycklar till den aflidnes skrifbord och till arkivet. El Abad sammankallade en morgon hela familjen och framlade med föl