Aftonbladet – 30 juli 1863, sida 2

;j Han var öfverellt, än här än der, Zas! jett ögonblick hade han samlat de räddade i säderkärfvarne på ett ställe, som låg frär vinden. Han uppmuntrade en, ropade på ien annan, sade hvar och en hvad man skulle i göra; befallde den ena hemta vatten, der j andra att kasta fuktig jord öfver elden, och sjelf var han alltid främst, utan att vika tillbaka för någonting. Det var som om elden gått undan för honom. Cristianos! Det såg ut som om han aldrig i sitt li! gjort annat än släckt eldsvådor. Den gamle Andino rusade in i elden för att rädda sina kärfvar,. men stupade och töll midt i lågorna. Knappt fick sefiorito Pablo se honom, förrän han skyndade efter honom och kom ut igen med gubben på axlarna, lik som en annan San Cristoval. Hans kläder brunno, men vi skyndade alla till och lyckades släexca elden; emellertid sveddes hå ret, på händerna fick han flera brännsår och bans ansigte var så glödande hett, at! man kunnat rosta bönor derpå. Caballeros! hade inte han varit, så hade alltsammans brunnit upp. Sefior, vår unge herre är en sanna Guevara, en man, sefior, och stark, och modig, och .. Ja, ja, eade don Martin, Säpplet faller ej längt ifrån trädet. Ja, Pablo är ovanlig, sade hans tant; guld är guld, om det också ej lyser.4 . I den misstänksamma och sysstolösa stora verlden ekulle kanhända personer som dop Martin och dofta Brigida ej underlåtit att bemärka den verkan, som dessa rättvisa loftal öfver Pablo utöfvat på Clemencia. Men 1 denna enkla och uppriktiga familj kunde dylikt ej komma ifråga; der tänkte man bott på fakta, och dessa sysselsatte så både tankar och hjerta, alt de ej lemnpade rum för några beräkningar på den verken de