Aftonbladet – 29 juli 1863, sida 2

svarade hans hustru, och eftersom jag tycker om gubbar, så har jag skyndat mig att blifva gammal sjelf. På det sättet blifva vi båda belåtna och jag, ung e!ler gammal, är alltid lika färdig till det hvad ni behagar betalla mig?, sva. rade den artige mannen. Pablo, min gosse, du hvarken äter eller dricker, det är som om man bundit för munnen på dig. Men så är det — när man skall smälta så der mycken lärdom, så kan man intet smälta en bit stek. Och när jag kommer ihåg din fordna aptit! — Ibland tordes du ej äta så mycket du ville, så att jag brukade säga: ät, herr grefve, för den och den; ett godt mål kommer inte alltid igen, som ordspråket lyder. Och nu äter du icke på en vecka så mycket som då på en afton. Martin, sade doitia Brigida, tdu glömmer att tio år förgått sedan den tiden. Pablo var just i de år då ungt fulk växer mest och äter mest. Då borde han växt som gräset, både natt och dag.4 Bry dig ej om huru mycket eller huru litet man äter vid ditt bord, Martin, låt hvar och en få följa sin egen smak. CSefiora, vi spaniorer vilja ej (nsamma äta oss mätta, det vet ni väl; och jag tycker icke om att äta i sällskap med folk som ej hafva aptit, det förstör min egen, så att ma ten ej s.nakar mig. Nej, Pablo var en bra mycket trefligare bordskamrat på det tiden än nu. Dertill sof han som sjelfva sankt Johannes (som sof i tre dagar) och det så, att man ej kunnat väcka honom om man blåst i trumpet bredvid hans öra, och nu sitter han hela natten uppe och läser — det är ju förträffligt. Om det åtminstone vore för en vacker flickas skull. Sefior4, afbröt Clemencia helt förskräckt, Stror ni således attläsving förtager aptiten? Det tror jag visst, mavarosita, svarade don Martin; hvad dig beträffar så är du snart så lärd att det är bäst du kläder dig uti röd doktorshatt, liksom Santa Teresa,