Aftonbladet – 28 juli 1863, sida 2

nn Martin, Alla egoister skänka föga upps märksamhet åt andra, och don Martin hörde till dem, som inbilla sig att allt måste danså efter deras pipa. Då han någon gång vär vid dåligt lynne, hvilket ganska sällan och aldrig utan orsak inträffade (ty, som de flesta spaniorer, var han af ett icmnt och på det hela godt lynne); mena då det någon gång hände, så utdelade han sina stickord till böger och venster och blef ord om man skrattade deråt. Var han åter glad och nörq till sinnea, så fordrade han att alla sndra, cokså skulle vara glada oeh skratta, till och med om man samma dag begrafvit både far och mor. Pablo, sade han till slut, då hans nevä ett par gånger låtit fatet örördt gå sig förbi, Pablv, du har ingen matlust i dag. oo CNej, svaradd Pablo, för att med ens göra slut på alla vidare frågor, jag har redan ätit nere hos mjölnaren; han bjöd mi på ett stycke stekt bröd med salt och elja ull. — Bjöd han dig på stekt bröd. Mig bjuder han, min själ, ingenting. Hvem är nu mjölnare? Franciseo Perez, sefior.4 Jag har ju sagt att jag ej vill ha deh karien i qvarnen. Men hvad behöfde du också äta hos honom ? tHan har eljest blifvit ledsen, sefior. Emellertid vill jag säga dig att den der mjölnaren ej är af dem som plågas af same vetsskrupler. Sellur, Francisco Perez är en ärlig man och jag ansvarar för honom; dessutom mäter och emottager jag elltid sjelf tullspanmålen. Ja, gör det du, njugg spar och hin tar. Men jag vill i alla fall ej ba något folk från Villa Mario. (Forta.)