a I Uldidl UISKUSSIOND UlfOLRt98.: DLALSULBROUCIS Ultlaäldll den n:r 131, angående anslag för betäckande a Hj aflidna enkedrottning Desiderias begrafningskost nader, n:r 132 med voteringspropositioner, i an I ledning af skiljaktiga beslut angående anslag til Köping-Uttersbergsbanan, n:r 133 om fortfarand t understöd till riksgäldskontorets enkeoch pu pillkassa. samt n:s 135-—137, afstyrkande låne undersöd till fördigbyggande af Åryds kyrka: Blekinge, uppförande af kapell och predi ants boställe i Augerum af samma provins och til I fullbordande af Torrskogs kyrka i Wermland Till bandlingarne lades bankoutskottets mema rial n:r 43, Ståndet åtskildes kl. 3 e. m. — i Biskopsskruden, Såsom våra läsare torde påminna sig, in lemtiades vid riksdagens början af ledamo ten i bondeståndet klockaren Rosenberg er motion om biskopsskrudens bortläggande Motionen blef, såsom något hvar miuns, :j I det stånd, der den väcktes, föremål för en Istor drift, hufvudsakligen riktad mot den teaterlika skrudens bärare, men hvaraf ocksö något återföll på motionären, af hvilken man väntat mer afseende på saken än ske net, som nu var händelsen. Detta var förmodligen orsaken hvarföre en mera radikal motion i likartad syftning, utgången från en prest, men ämnad att produceras i bonde: ståndet, aldrig blef framlemnad. Vi bafva nyligen fått del af densamma, och ehuru yi anse den utan all egentlig vigt, såsom rörande, äfven den, endast drägten, så vilja vi dock meddela den åt en större allmänhet, dels emedan den eger sin fulla giltighet, dels oci egentligen för de framskymtande tecknen till en större frisinthet hog en stor del bland presterskapet, som endast med möda tillbakabålles och nedtystas af de egentliga prelaterna. Motionen lyder gåluoda: Då gudaktigheten och en sann gudstjenat icke består i tomma former och ceremonier, om ock en viss ordning, lämpad efter olika tiders och folks olika lynne och tillstånd, kan vara ändamålsenlig vid den allmänna gudstjensten, utan i det andliga lifvets näring, väckelse och förkofran; då vi ock alla äro kallade att vara ett konungsligt presterskap, som tjenar Gud genom trons annammande at den frälsning oss beredd är och genom kärlekens lydnad för Guds uppenbarade heliga vilja, och då således det ordinerade presterskapet är att betrakta icke som en afski!d, utan som en integrerande del af församlingen, hvilken ej från dennas öfriga ledamöter behöfver på något särskildt sätt vara utmärkt, om icke genom ett större andligt lif och en djupare insigt i Guds rikes angelägenheter; då ock folket i allmänhet nu hunnit den rad af andlig utveckling, att det kan skilja kärnan från skalet samt endast behöfver enkel och oför:alskad näring af ordets mjölk, men icke att på konstgjordt sätt vare sig lockas eller tämjas genom något som vill enkom imponera blott medelst de yttre sinnena, så finner jag ändamålslöst, ja till och med stötande, att presterskapet skall vid sina förrättningar genom en särskild embetsdrägt — en uniform — skilja sig från församlingens öfriga medlemmar. Må uniformer för andra tjenstemän vara mer eller mindre lämpliga; men att de, hvilkas kall är att rikta menniskans blick från det yttre till det inre, att hos oss alla söka utveckla vår högsta bestämmelse, den att vara menniskor, skapade till Guds beläte, att de skola vara någoting och vilja uträtta någonting genom en särskild drägt — en enkom uniform, det är narraktigt, orimligt. Bort derföre med biskopsmössan, denna högfärdens otidiga resning i Guds tempel, bort med kåpan, denna harlekins, men icke prestens rättmätiga tillhörighet. Messhaken, med sin onekligen vackra korssymbol, må icke erfordras, men, fastän öfverflödig, likväl tillåtas att begagna till altartjenst vid nattvardsgång och på stora högtidsdagar; dock mä det bero på hvarje församlings fria skön att sådana hålla sig eller icke. Prestkappan, detta ändamålslösa, osmakliga påhäng, må utvidgas till mera omfattande dimensioner och endast begagnas vid altartjenst — för att skyla den menskliga skröpligheten med. På predikstolen och vid alla andra förrättningar i och utom templet, såsom barndop, vigslar. jordfästvingar m. m., vare presten befriad från denna öfverflödspersedel. Kragen kunde ock gerna vara borta; dock vill jag endast äska, att, vid alla förrättningar utom kyrkan, det må stånda presten fritt att utan anmärkning vara den förutan. Jag framställer dennz. motion i smakens och en passande beqvämlighets intresse; — jag har till exempel vid en dopförrättning ofta fruktat, att den från dopskålen till sin plats återvändande presten skulle trampa på kappan och göra ett obehagligt fall; — men jag framställer den ock i sjelfva religionens intresse. Religionen älskar väl till en viss grad symboler, men den stötes af meningslöst prål och osmaklighet. Kristi rättfärdighets drägt är en inre, syftande till hjertats omskapelse — till dess omklädande i dygder, i stället för gamla Adams laster, men icke en yttre klädebonad att skyla ondskone med, och må vi derföre akta oss för allt, som till sådan falskhet kan gifva någon anledning. Jag önskar ock att helt och hållet utplåna hos folket den allt mer försvinnande, men genom den särskilda presterliga drägten allt för mycket närda fördomen, att någon exklusiv helighet, någon särskild garanti för värdet och välsignelsen af en andlig förrättning ligger i drägten — i kappan och kragen. Jag ville ock hos det högvördiga ståndet sjelft utrota den hos en öc annan, utan tvifvel bland de minst ändligt sinnade och mest inskränkta af dess medlemmar, falska inbillningar om någon särskild och synnerlig vigt och värdighet och andans kraft, som: de tro sig påkläda i och med drägten, men hvilken, fara värdt, de tro sig med drägten saklöst kunna aflägga. Beklagligtvis hyser äfven en och annan af de frommaste och bäst begåfvade andans män icke blott för egen del en stor vördnad för den genom ett långvarigt bruk liksom helgdvunna drägten, utan tror ock att fol: kets såväl tillit till ordets förkunnare, som ock dess vördnad för sjelfva den heliga läran äro på det närmaste förbundna med kappan och kragen. Detta bär i stycke med det påståendet äfven af utmärkta och otvifvelaktigt fromma biskopar — att den rena läran måste skyddas ge-. nom landsförvisning och fängelsestraff. Men fosterlandsstiltelsens kolportörer och de sanna prestenna ibland presterna hafva visat, att den äst skyddas genom siz sjelf. De äro ock ett ojäfaktigt bevis på, att Kristi anda och vördnaden för religionen alldeles icke äro bundna vid drägten hos dess förkunnare eller den stereotyperade ritualen med sin långa altartjenst vid den allmänna gudstiensten. Skulle någon tvöka att