icke ik mig d befattning, innan jag besökt eforus, och begärt lagligt bemyndigande dertill. Men eforus invände, att då här saknas rektorslön, så tjenar ett rektorsförordnande icke mycket till; och som vi adressera brefven till rektor eller rektorsembetet, så torde detta vara Jagiigt bemyndigande nog. För öfrigt tilläts och uppmanades jag att utvidga undervisningen så längt som mötjligt. — Det var nemligen aflidne biskop Hedren som då var eforus. — Med detta muntliga förordnande fann jag mig tryggad, och genomförde reformen punktligt. Med användande äfven af mellanterminerna, bragtes undervisningen här vid skolan derhän, att vid 1860 års redogörelse står Skeninge skola med sin enda lärare land stiftets lägre elementarläroverk, närmast Ekesjö med sina sex lärare. Skolan hade då 29 lärjungar, ehuru skolrummet ej gaf sjelfständiga platser åt flera än 24. Läraresysslan hade emellertid förklarats ledig, utan att undervisningsämnena dervid tillkännagifvits. Detta var tvertemot skolstadgans 57 S. Jag sökte likväl befattningen. Men vid kallelsen till profs afläggande fordrades ingenting mindre än att i femte klassen aflägga prof i alla till ett tvåklassigt elementarläroverk hörande läroämnen, d. v. s. i ser ämnen. Detta var tvertemot 62 S, som fordrar prof i femte klassen blott och högst i tre läroämnen. Tryggad af 64 S, som stadgar, att det alltid bör iprotokollet upptagas, för hvilken syssla sökande prof aflagt (och två klasser tillhöra icke uttryckligen en syssla), så aflade jag prof på den största skicklighet jag kunde åstadkomma i första klassens: tre hufvudämnen, nemligen i teologi, svenska språket och matematik. Men som jag aldrig ämnade lösa betyget, såsom för mig alldeles onyttigt, i de öfriga tre löroämnena, så anställde jag vid dessa prof ett väl högst förlåtligt skämt med vederbörandeg, som det tyckes, om det uppenbaraste lagförakt, mannamån, hat och ovilja vittnande fordringar, helst dessa olagliga fordringar icke helgades af något det ringaste ändamål, då domkapitlet strax derpå förklarade läroverket i Skeninge enlklassigt och ordentligen förbjöd läraren läsa andra än första klassens läroämnen och kurser. Dessa kurser. äro: första och andra hufvudstycket i katekesen, språklärans första grunder, multiplikation och division i simpla tal (addition och subtraktion jemte multiplikationstabelilen måste nemligen före intagningen i skolan vara väl ishämtade) samt någon geografi, men igen historia. Utan ändamål söker man väl aldrig betyg af i vetenskapliga bemödanden vida underlägsna personer, t. ex. af en f. d student, som aldrig bevisat sig förtjena ett akademiskt betyg, uti läroämnen, hvari man har akademiska faudatur, bestyrkta äfven af utgifna arbeten och praktiska prof. Enligtskolstadgane 65 S är nemligen min redogörelse för skolans verksamhet 1860, gifven under efori ombuds auspicier, prof nog. Ett sådant prof har ingen lärare ännu aflagt. Domkapitlet i Linköping behagade dock för tillfället förbise äfven skollagens 61 S, röstade således generelt öfver det hela, . Vv. 8. öfver både skämt och allvar, samt förklarade mig — inkompetent. Jag har ansett mig böra belysa denna tilldragelse, emedan äfven Aftonbladet höjde ganska påkallade. jeremiader öfver det beklagliga föriållande, att äfven magistrar kunna befinnas odugliga till och med för elementarläroverkens lägsta klass. Liknande tilldragelser höra dock nu för tiden knappast till sällsyntheterna i den — lärda verlden. Jag åtminstone är nu temligen van vid sådana stötar, men är säkerligen icke ensam med denna erfarenhet. Ehuru t. ex. undertecknad vid kandidatexamen i Lund fått betyget eximie laudatur i grekiskan, reviderat och öfversatt grekiska lyriken, hvaraf likväl endast föga är utgifvet, och, utan oerhörda uppoffringar, ens kan utgifvas i Sverge, samt innehaft akademiskt adjunktförslag i vetenskapen, tilltrodde sig dock en t. f. examinator i Upsala, att, utan tentamen, ze honom blankt — admittitur. Men lundagubarne togo dock snart repressalier. Ty då professor Spongbergs adjunkt sedermera skulle aflägga et specimen i Lund, blef han, som bekant är, blankt — improberad. Professor Ek sade sig icke läst grekiska på 18 å 20 år, men kunde ändå för hedersgubbarne i fakulteten visa och bevisa, att professor Spongbergs adjunkt icke kunde en smula grekiska. När jag emellertid på grund af det odiösa i dylika tilldragelser öfvergaf den lärda verlden och sökte anställning i första klassen, så hoppades jag en nog anspråkslös ro och frid. Då min genom underdåniga besvär erhållna fullmakt förbinder mig att denna mig anförtrodda syssla förrätta efter de kongl. stadgar, som för rikets allmänna elementarläroverk redan äro eller framdeles blifva utfärdade, så ansåg jag mig böra begära uppfyllelse af 9i S, som stadgar: Vid hvarje elementarläroverk skall finnas en ständig rektor, hvilken jemte sin lärarebefatining skall hafva hela läroverkets närmaste styrelse sig anförtrodd, hvilket kunde ske genom laga rektors förordnande enligt s 82. Första svaret på denna fordran är af den 12 Januari 1861, men gafs genast äfven af domkapitlet till spillo, såsom öfver höfvån oefterrättligt. Andra svaret är dateradt den 27 der på följande Februari och innehåller 1) att läroverket i Skeninge var blott enklassigt, hvilket ytterligåre bestämdes genom elfori erfordrade läseordning den 28 September samma år. Af öfver 20 lärjungar stannade ingen enda qvar att återtaga första klassens kurser och ikläda sig skolans hela underhåll med ved, ljus, vaktmästare m. m. (8 134). Jag hade således redan vårterminen 1851 inga lärjungar att redogöra för, och detta, ehuru 4 (säger fyra) lärjungar då utgingo ur skolans fjerde klass, af hvilka två istogos i femte klassen i Lirköping, en intogs på apotek och den fjerde i tekniska skolan. I jemförel 1 första klassens fordringar j Sa MN TEIBENGA MARE VKDETNELARES EA LTS åderlåtniog, samt anbefaller patienten att lägga sig till eängs. I följd af denna anordning begaf sig Pablo, åtföljd af dofia Brigida och Juana, till sitt evet rum, och Clemencia och doa Martin blefvo allena. Jag skulle gerna skära utaf mina båda händer, sade den sednare, om jag bara med samma kuif kunde komma åt den fördömda gumman Latianas strupe! Tärk ej mera derpå, min fart, sade Clemencia, fältskärn försäkrade ju bestämdt alt ingen fara var för handen.4 Hvem kunde också tro, fortsatte don Martin, att Pablo, hvars hufvud jag ansåg härdare än Gibraltars klippa, skulle vara så ömtålig? tPablo! utbrast Clemencia, skulle hans hufvad vara så hårdt? Nej min far, bvarken hans hufvud eller hans bjerta. Pablo, som är så god, så vänlig, som har så ljust förstånd, som så lätt förvärfvar sig de kunskaper han vill ega, hur kunde ni så misstaga er min far?? Hör på, malvarosita, jag tror att Pablo viktigt vunnit ditt hjerta genom sin ridderliga uppoffring för den sköna Latrana. Ja, svarade Clemencia enkelt och upp