Aftonbladet – 25 juli 1863, sida 2

jutsattes för, utom hans hustra, hans bror och hans malva rosa. Men isynnerhet slösade don Martin sina hvassa qvickheter på några gamla gummor, sm ofta begärde allmosor af honom. Nå:gra af dessa vuro både besvärliga och oförskämda, och deras samtal med don Martin kunde ofta varit värda att upptecknas. Ibland dem utmärkte sig isynnerhet-den gamla Latrana, som vi redan känna, och som don Martin ej kunde fördraga, emedan hon var afskyvärdt ful och aldrig åtnöjdes med hvad hon fick; emellertid gick hon aldrig ohulpen från det stora huset i VillaMaria. Don Martin påstod att hon nere i byn hade ett ordentligt klädständ af alla de gamla kläder man gat henne. Hon var ovanligt liten, af naturen högst styfmoderligt behandlad, samt bitter och strät. Hen nes ögon voro vackra, men blicken var skarp, och munnen tycktes hafva dragit sig tillbaka så mycket som möjligt, för ant lemna rum åt hennes näsa, hvilken var,som: ordspråket säget, hvass som en syl. Således inträffade det stundom att Clemengia, som var alla fattigas förespråkar inna, då hon hos sin svärfader anmälde faster? Latrana, ej fann honom så villig som eljest ati uppfylla hvad hon bad om. tSäg henne att jag har blifvit döf, svarade don Martin en dag, då hans sonhustru berättat honom att den gamla tiggzerskan ville tala vid honom. Det brukar ni dock ej vara, min far, då det gäller de fattiga! Ja, men nu är jag det, så snart det gäller det hör oförskämda trollet, eom tigger beständigt och som aldrig får nog. Ton hade en brorson som blef soldat, och som hon vile att jag skulle friköpa, men det aktade jag mig väl för, ty hennes Bernardo