Aftonbladet – 25 juli 1863, sida 2

aldrig tröttnar att tigsa. De penningar ni får, försvinna likt en svärm flugor vid soluppgången, och ni beklagar er ständigt; ni blir aldrig nöjd. Blir jag aldrig nöjd. sefior? Svultna hundar skälla värst, och hade jag nog, så vore jag nöjd; men om jag i dag får mitt böd här, hvar får jag det i morgon? Oh, sefior don Martin, nöden har alltid en ful uppsyn!4 Jag tror det nog. I glädjen öfver min dotters lyckliga räddning ur en stor fara, och min nevös mod och klokhet, hade jag ämnait g2 er en duro,4) sade don Marin, och räckte henne en peseta. 7) Och de sexton realer som felas, sefior don Martin? Dem har jag således att fordra af ers nåd. tDem får ni skrifva på er djerfva tungas räkning, ty detär hon som beröfvat er dem. Med dessa ord vände don Martin ryggen åt den gamla, som knotande begaf sig ur rummet. SJFTTE KAPITLET, Don Martin, som knoappast varseblifvit den förändring som Pablo småningom undergått, var kanske ej ens i stånd att fatta den grad af bildning han, under sia onkels ledning och under inflytandet af sia kärlek till Ciemencia, genom flitiga studier lyckats: uppnå. Hans smak och omdöme bildades, hans känslor och tänkesätt förädlades och hans förstånd odlades, hvilket allt tillsammans är tillräckligt för att höja 038 inom området af den verkliga själsotling, hvarefter många slrälva, men dit få hiona, Emellertid fortfor don Martin att på honom örva sin qvickhet, något som hvem som helst x) Spansk dukat. Fe) Silfvermynt af omkring två realers värde.