Aftonbladet – 25 juli 1863, sida 2

mer, ni har räddat dem från döden. Gud belöne er så, som. jag i min tacksamhel önskar det. Pablo sökte fåfängt undandraga sig alle dessa tacksamhetsbetygelser, då de lyckligtvis afbrötos genom ännu en persons inträde i rummet. Det var en gammal, besvärlig tiggerska vid namn Latrana, eller, som hon enligt bruket hos de lägre folkklasserna i Spanien kallades, faster Latrana. Hon störtade fram till Clemencia, för att under suckar och tårar trycka henne till sitt hjerta, men som den gamla var ovanligt liten, och Clemencia temligen lång, så ville omfamningen ej rätt lyckas. tHvad nu? sade don Martin, som just var vid lagom godt lynne för att blifva förtretad, Sinzen procession utan att pöbeln följer med, heter det. Hvad vill ni här, faster fogelskrämma? — z 4Huru, skulle jag ej komma för att få ge la sefiorita, mitt hjertas barn, som jag älskar som min egen dotter, och som är så god emot de fatt:ga Guds barn, och som i sitt lif hvarken har segt eller gjort något ondt? Hon är ej som annat rikt folk, hon, ej som de der, hvilkas ord äro bittra som den vilda olivens frukt! Och dessutom hoppades jag att ers nåd skulle låta gifva mig en bit bröd och ett glas vin, för ab. styrka mig med, ty jag ör så glad, att benen knappast bära mig.? 4Jaså, har glädjen en dylik verkan på er? För hin i våld, då hoppas jag att ni gnat måtte få en lindrig sorg, för att återställa jersnyjgten; har man någonsin hört på maken! Men, 8 fivr don Martin, för en bräcklig kropp är sorg och glädje detsamma. Saken fär dep, alt ni aldrig får nog och