släppa fågeln, som glädtigt qvittrande flög derifrån. Var det icke nog att jag sade dig att dt borde vara barmhertig mot det stackars dju. ret?4 eade Clemencia. Vet du ej att barm hertighet är den förnämsta af alla dygder. och att den bör räcka till för hvar och en som lider, liksom Guds sol för hela verlden. ?Barmhertighet — det är ju att gifva allmosor, är det icke, sefiorita?? frå ade Mariquilla. CÅtminstone är allmosan en af dess verkningarX, svarade Clemencia, och derföre, mina barn, gifven, utan alt skryta med edra gåfvor. Man målar barmhertigheten med bjertat i handen, ty der intet bjerta finnes. der finnas ej heller några gåfvor.4 tcMen om man ingenting har att gifva? tDet är sällsynt att finna någon få olycklig, att han ej kan gifva något, om än aldrig så litet. Men den ringa gåfvan al den som eger litet, och medlidandet hos den som eger intet, tröstar den fattige och behagar Gud. Och för att öfvertyga er derom, skall jag berätta er ett exempel derpå. Flickorna lyssnade ifrigt, med denna vetgiriga uppmärksamhet, hvarmed barnen alltid uppfatta de första kunskaper som meddelas dem och de försia intryck eom emottagas af deras unga sinnen. inierna susade saktare, liksom för att ålägga naturen tystnad och bedja den lyssna ill Guds heliga ord; och fåglarre kommo småningom ned på de lägre grenarne af trädet, som om de äfven velat höra derpå. Clemencia berättade sålunda: ?Det var en gång en drottning som var så god och dygdig, att hon blott tänkte på itt med den stora makt Gud gitvit henne,