reträdet att vara vida mindre eldfarliga. De äro egentligen afsedda att antändas genom strykning mot ett å lådorna eller å särskilda ställ eller annorledes anbragt prepareradt plån, men de antändas äfven vid strykning emot andra ytor, dervid likväl erfordras en ganska sterk friktion, enär antändningen inträffar först vid en temperatur af 180 3200 grader. Genom slag, stöt eller skakning mot hvarandra antändas stickorna icke, så alt derigenom undvikes en mängd af anledningar till eldfara, som fosforstickorna medföra. Vådorna af de nu allmänt brukliga fosforstickorna, säväl med afseende på deras eldfarlighet, som deras ytterst giftiga beskaffenhet, behöfva icke längre teoretiskt ådagaläggas. Många och sorgliga händelser ba lemnpat erfarenhetens vittnesbörd om deras farliga beskafienhet både i ena och andra afseendet, och det är utan tvifvel en ganska betänklig sak, att ett så skarpt gift som fosforn finnes genom dessa tändstickor allestädes tillgängligt. Ihågkommer man derjemte huru ytterst skadlig tillverkningen af tosforstickor är för de vid fabrikerna sysselsatta arbetarne, kan det icke nekas att framställandet af ett fabrikat, som i användbarhet och pris täflar med fosforstickorna, men utan att såsom dessa vara skadliga för dem som äro sysselsatta med tillverkningen eller medföra äfventyr och fara vid begagnandet, skulle: utgöra en verklig och stor tjenst åt samhället. Det vill synas såsom om hr Hjerpes uppfianing har utsigt att lösa detta problem, och man har då all anledning att instämma med en af de vetenskapsmän som afgifvit yttraude om fabrikatet, att det Sberor på allmänheten sjelf, om den fortfarande vill handskas med eller undvika ett eldfarligt oats — — — I en artikel uti Parisertidningen Patrie om Östersjöprovinserna och deras ställning till Ryssland förekommer bland annat följande yttrande om Sverge, som vi för kuriositetens skull återgifva: Uti alla sällskap, der medlemmar af den höga landtadeln och den rika boargeoisien i de tre Östersjöprovinserna Liffland, Est land och Kurland äro tillsammans, diskuterar man öfver provinsernas framtid och slutar alltid med dessa tvenne alteraativer: Man öfverenskommer först om, alt de tre provinserna skulle kunna konstitueras till en oberoende stat, bilda en konstitutionel mo narki och inträda i de nordiska staternas nya förbund, bildadt ar Sverge, Danmark och Polen. Med en befolkning af mer än en million invånare, den långa Östersjöku sten befästade platser och sjöhamnar, skulle man der ha en ansenlig flotta, hvilken ensam skulle kunna hålla ryska flottan i schack, så framt man tillåter ezaren hafva i sådan i Östersjön. Denna nya stat skulle bilda en förpost, bestämd att vara en första mur mot hvarje nytt inkräktningsförsök af Ryssland. Man medgifver å andra sidan om möjligheten af en återförening med Sverge, icke på grundvalen af dess fordna besittnings till dessa provinser — en besittning, hvaraf minnet för mycket utplånats och som aldrig funnits för Kurland -— utan som cen frivillig anslutning, motiverad af den ingilves af en uppriktigt frisinnad regering och en populär dynasti, hvilken med rätta förtjeoar de under dess spira lefvande fol kens tillgifvenhet. Eftersom vilkoren för den nya jemnvigt, som bör upprättas i Kuropa för fredens konsolidering på stadigu gronder, dessutom göra Sverges ansenliga (notable) förstoring nödvändig. och då Fin land, genom en hafsvik skildt från Estland, måste återkomma till Sverge (!), till hvilket alla des3 böjelser och förhoppningar syfta, anser man att Europa äfven skall vilja gifva Ös Jjöprovinserna åt denna stat, som derigenom skuil2 bli en stark jömakt i Denna sudra kombination är i allmänhet bättre ansedd, den tyckes erhålla de flesta rösterna. ee — T. fi för räddnincosväsenpati, som